Det här var nog en av de mest påtagliga upplevelserna hittills. Montserrats vulkan fick ett utbrott så sent som 1997 och utbrottet har ännu inte slutat. Visst har det avstannat och är inte lika dramatiskt längre, men det pågår hela tiden aktivitet i vulkanen. Oavsett så är dock södra halvan av ön avstängd.
När vi seglade upp längs ostsidan på ön så såg man tydligt att det forfarande ryker från vulkanen. Vi såg även tydligt några av de pyroklastiska flöden och lerflöden som runnit ner till vattnet.
Vi ankrade strax norr om Little Bay (som är inklareringshamnen på Montserrat), i Rendezvous Bay, eftersom vi inte ville ligga i vägen för färjorna plus att det var en mycket lugnare och mer idyllisk liten vik men ändå på jolleavstånd från jollebryggan i Little Bay. Vi väntade dock ut regnet innan vi gick in mot land som vi nästan inte såg…
Dagen efter vi kom så klarerade vi in så fort de öppnade på morgonen och direkt efter det så mötte vi upp vår guide för dagen som skulle visa oss runt. Vi började med att åka igenom Little Bay som var planerat att bli Montserrats nya huvudstad i och med att Plymouth (som fortfarande är huvudstaden) begravts i ett av de mer dramatiska utbrotten. I Little Bay så har man byggt upp nya myndighetsbyggnader och så klart en hel del andra nya hus. En hel del av evakueringsbyggnaderna finns också kvar.
Vi stannade till vid vägkanten på ett ställe där de brukade ha marknad på morgonen. Där visade vår guide en bild från 1997 där folk går runt som vanligt trots att man ser ett av vulkanutbrotten i bakgrunden. Man var lite blasé eftersom det under ett par månader var ca 70 utbrott av varierande storlek.
Vi åkte sen upp till Montserrat Volcano Observatory där man än idag övervakar vulkanens minsta rörelse. Där fick vi se en film om utbrotten under andra halvan av 1990-talet. Vi tittade även på utsikten och såg bl.a. taket på en av världens mest kända musikstudios, Air Studios, som inte kunnat användas sen 1997, men där man spelat in massor med musik.
På vår väg ner mot Plymouth så passerade vi den by som vår guide bodde i innan utbrottet. Idag ser man inte mycket av den. Den klarade sig bra på så sätt att den inte begravdes under några pyroklastiska flöden även om den blev avklippt från övriga samhällen. Den fick bara ett förhållandevis tunt asklager (ett par dm) över sig. Askan är dock så näringsrik så regnskogen har helt tagit över så växtlighet täcker i stort sett hela byn och dess vägar.
Vi såg även tydliga spår av det försurade regn som fallit då det varit utbrott. Trädstammarna är tydligt missfärgade i orange.
Inför uppmärksammandet av att det var 20 år sedan första utbrottet så röjde man ett par vägar. Så här såg det ut före och efter man hade röjt.
Turens höjdpunkt var verkligen att åka in i Plymouth. Huvudstaden som är begravd i ett flera meter tjockt lager av grus och sand. De byggnader man ser taken på varierar mellan två och fem våningar där de flesta våningarna har hamnat under marknivå.
Kustlinjen har också förändrats. Den nya väg man kör på går ungefär där strandlinjen gick tidigare, men nu är den vägen ett par hundra meter in från strandlinjen. En stor del av piren för kryssningsfartyg har också begravts.
En av de häftigaste byggnaderna vi såg var en kyrka. Den låg i utkanten av staden och hade klarat sig undan från att bli begraven under grus och sand. Marknivån runt den är dock höjd någon meter, men det är mestadels aska.
Eftersom vi trivdes så bra i den lilla ankarviken och eftersom det kom även en amerikansk barnbåt, Saga, som ankrade i närheten av oss så barnen fick lite lekkamrater som de simmade in till stranden med så valde vi att stanna en dag längre än vi tänkt, enbart för att slappa och njuta av livet. Efter en dag med lugn så seglade vi dock vidare, denna gång mot Antigua.