Martinique

Tyvärr är inte detta inlägg helt klart, har inte hunnit med att lägga in alla bilder jag vill, men ni får lite att läsa och titta på i alla fall. Uppdatering kommer men först ska vi korsa Atlanten…

Martinique hade vi hört mycket gott om, främst att man äntligen kunde köpa goda ostar, vin och gott bröd. Vi siktade in oss på Fort de France eftersom vi hört att de hade de största karnevalstågen.

Vi kom dock dit en lördageftermiddag då allt var stängt pga karnevalen och på söndagar är allt stängt oavsett. Trots att vi inte var inkluderade så tog vi oss ändå en promenad och tittade på stan.
 

Katedralen i Fort de France. Riktigt fin stålkonstruktion.
 

Staty av Victor Schoelcher som var en person som jobbade hårt för att avskaffa slaveriet. Andra bilden visar det fantastiskt fina Schoelcherbiblioteket som vi inte kunde besöka.
 

Även fortet var jättestängt… Ingen mening med att försöka ta sig in där.

Jag förundrades dock lite över de ensamma höghus som stack upp lite här och var trots att husen runt om kring rivas och/eller byggts nya. Gav en lite lustig stadsbild.

Vi lyckades klarera in under måndagsförmiddagen. Inklarering på de franska öarna är grymt enkelt. Man går till visssa butiker, restauranger eller ibland turistinformationen och där får man låna en dator där man fyller i båtens uppgifter och vilken besättning man har. Man skriver ut ett papper och personalen stämplar, skriver under och sen är det klart. Största utmaningen är de franska tangentborden där bokstäverna hoppat runt lite… Stor skillnad mot andra öar med rejäl pappersexercis, oftast ganska enkelt men tar mer tid.

Eftersom allt varit stängt under helgen så vi fick vänta till måndagen innan vi kunde gå till Carrefour och handla. Vi valde att spana in vad som fanns och småhandla till middagen. Helt plötsligt blev vi utkörda då de stängde redan klockan ett pga karnevalen. Vi frågade hur länge de hade öppet nästa dag och fick en lång harang på franska till svar följt av att han höll upp två fingrar, vilket vi tolkade som att de hsvaret två. Perfekt då kunde vi handla mer då. Efter ett besök på turistinformationen dagen därpå så fick vi dock vet att allt skulle vara stängt i två dagar pga karnevalerna, mer söndag än söndag, t.o.m. McDonalds hade ändrade öppettider (11-13…). Han i butiken hade sagt att det skulle vara stängt i två dagar, inte öppet till två. Aningens kommunikationsproblem och inget vin eller ost till oss…

Vi smittades dock av karnevalsstämningen och alla butiker med maskeradkläder så vi ekiperade oss lite vi också. 

Vet inte riktigt vem det var som körde vår jolle under söndagen…

Under karnevalerna så har olika dagar olika teman. Det är inte bara de i karnevalståget som följer temat utan även alla människor på stan också. På söndagen var det inte direkt något tema mer än glädje och färger. Det är även under söndagen som det största karnevalståget går.
    

Karnevalens mest färgstarka marching band.
  

Ny variant av

Det lämnades lite rester efter karnevalståget…

…men seglarbarnen fann varandra i lekparken vid jollebryggan.

Måndagens tema var burleskbröllop med män utkädda till brudar och kvinnor utklädda till brudgummar. Vi missade dock en hel del av detta eftersom det stod en tid i det officiella programmet på internet och det var en timme tidigare i verkligheten…

Rent generellt så är homosexualitet och män som klär ut sig till kvinnor inte alls lika accepterat här som i Europa vilket gör att många män tar chansen under dessa festligheter. Så härligt att se så mycket glädje och så många som bjöd på sig själva.
  

På tisdagen så var temat djävulen med färgtemat rött och svart. Så även om inte alla var utklädda till djävulen så var i princip alla klädda i svart och rött. Riktigt häftigt att se. Lite tråkigt dock att det i princip var samma deltagande ekipage i karnevalståget varje dag så det blev inte så mycket variation.
 

Eftersom allt ändå var stängt, så valde vi att köra upp till St Pierre på norra Martinique på onsdagsmorgonen. En lite knöligare ankringsplats då det blir väldigt djupt ganska fort plus att det oftast blåser väldigt lite så alla båtar snurrar runt och vrider sig åt olika håll så det är lätt att komma för nära andra båtar. Detta vindförhållande är vanligt i Europa, men här där passadvindarna blåser så är det sällan helt lungt på ankarplatserna, med fördelen att alla ligger åt sammma håll och vrider sig på liknande sätt då vinden vrider. Att man helt plötsligt snurrar runt här överraskar en hel del besättningar. Vi hittade dock en riktigt bra plats nära piren där man kan förtöja jollen och som bonus precis bredvid MarVyn så barnen kunde leka igen och även sova över hos varandra.

På eftermiddagen tog vi en promenad i stan och tittade på några av de ruiner som finns kvar efter det stora vulkanutbrott som var här 1902. Ett vulkanutbrott som på ett par sekunder ödelade hela stan och dödade ca 29000 människor, bara två överlevanden är dokumenterade varav den ena satt i en cell med rejäla väggar i stadens fängelse.

På kvällen så såg vi denna stads karneval, vilken var avsevärt mycket mindre än den i Fort de France. Dagens färgtema var dock svart-vitt och även här var alla på stan klädda i dessa färger. Höjdpunkten var dock att vi hittade churros (här kallat chichi), vilka var helt nygjorda och supergoda. Inte lika frasiga som i Europa utan gjorda på något som liknar deg till petichouer vilket gav lite segare men fortfarande jättegoda churros.

Dagen därpå så blev det långpromenad tillsammans med besättningen på MarVyn. Vi promenerade först till destilleriet DePaz.

På vägen tillbaka så gick vi en liten omväg så vi kom förbi deras museum om vulkaner och vulkanutbrottet 1902. Riktigt intressant och lärorikt, men man var lite trött i huvudet när man kom därifrån.

Väl tillbaka på båten så hade både vi och MarVyn fått nya grannar, lite väl närgångna sådana också. Vi hade ett trevligt engelskt par som var lätta att prata med och som var medvetna om att vi skulle snurra runt i de lätta vindarna. De skulle vara kvar ombord så de skulle hålla lite extra koll. Var ok till en början, men vi kom väldigt nära varandra så vi la till slut ut vårt akterankare för att hålla oss borta från dem. Funkade ok även om det släppte under morgonen och då mest blev en broms som gjorde att vi snurrade långsammare även om vi ändå snurrade.

MarVyn däremot hade fått fransmän bredvid sig och en av dem ställde sig och kissade i vattnet precis bredvid deras sittbrunn då de satt där och åt middag, vilket inte riktigt uppskattades av besättningen på MarVyn. De fick således en lite dålig start på sin “relation” så efter lite höjda röster så flyttade den franska båten faktiskt på sig.

Rent generellt så var det en hel del båtar som försökte klämma sig in här och var, men som resulterade i en hel del omankringar. Trots detta så är St Pierre väl värt ett besök. Mysig stad med mycket historia, helt ok mataffärer och en ny fin tvättomat (som vi tyvärr inte hann utnyttja).

Vår sista dag på Martinique så fick vi möjlighet att träffa en Volvomekaniker. Innebar visserligen att vi fick köra tillbaka ca tio sjömil söderut, men då vi haft problem med att motorn suger in luft så vi manuellt behöver kunna pumpa fram bränsle för att starta motorn så kändes det skönt att få träffa en som verkligen kan Volvos motorer.

Vi åkte därför ner till Case-Pilote där Volvofirman Inboard Diesel Service finns (ägs av en svensk kille som vi tyvärr inte fick träffa, men all hans personal har bra ryckte). Han lyckades tyvärr inte lokalisera felet, men vi lärde oss i alla fall att det inte bör vara vår handpump/filterhållare som är trasig eftersom den hade samma känsla i sig då man pumpade bränsle. Vi lyckades dock handla ett par nya luftningsskruvar inkl packningar i reserv vilket vi tror kan vara bra att ha då dessa läckt för oss tidigare.

Dagen efter så startade vi före soluppgången eftersom det blir en lång sträcka upp till Portsmouth på Dominika där en veckas aktiviteter för seglare ska dra igång.

St Lucia

St Lucia verkar till skillnad från St Vincent bara få mer och mer problem med kriminalitet, främst stölder av jollar och liknande. Genom att prata med andra seglare så hade vi fått tips om Marigot Bay som har en lyxresort längst in i viken. Om man låg på en av deras bojer så skulle man även få tillgång till poolen…

Det blev en lång och gungig resa mellan öarna. T.o.m. Linus som väldigt sällan blir sjösjuk mådde riktigt illa. Vi började dock bli misstänksamma fram på eftermiddagen ang att det var något annat då hans sjösjuka inte gick över. Efter lite funderande så insåg vi att han åkt på matförgiftning då han lyckats äta nästan en hel macka på morgonen utan att upptäcka att den var möglig. Vi hade således en ganska ynklig grabb ombord, men viken vi kom in i var väl skyddad och vi låg tryggt förtöjda.
 

Detta gjorde att vi valde att bara ha skola och slappa ombord dagen därpå. Vi tog oss bara in för ett dopp i poolen och en sötvattensdusch på eftermiddagen. Lyx att få låna en helt nytvättad, fluffig frottéhandduk.
 

Jag tog mig dock en promenad upp till byn för att köpa mig lite rom från St Lucia. Tobbe på Felicia hade bjudit oss tidigare så det var en speciell sort som jag var på jakt efter. Även om det var en kort promenad så fick jag mig en rejäl promenad uppåt, men belönades med en fantastik utsikt.
 

Vi hade tänkte göra en island tour till lite varma källor m.m. men det kändes mest dyrt och eftersom vi inte visste om Linus skulle orka eller inte så hoppade vi över det och drog vidare till karnevalerna på Martinique istället.

St Vincent och Grenadinerna

På vår väg norrut så gjorde vi ett snabbt stopp vid Clifton på Union Island för att klarera in men fortsatte sen till Chatham Bay för att ankra. Där blev vi kvar ett par dagar och lärde känna besättningen på den amerikanska båten MarVyn lite bättre. Kul för barnen med två nya kompisar att leka med. Vi måste verkligen ha softat här för jag hittar inga bilder alls…

Jag är såååå glad att vi på vägen hit har fokuserat på att de ska bli bra på engelska. Båda barnen pratar nästan obehindrat och gör sig väl förstådda även om det blir lite galen grammatik och ordval ibland. Vi har träffat andra barnbåtar där barnen inte kunnat engelska lika bra och de barnen får inte alls samma kontakt och utbyte med andra barn.

Efter Chatham Bay så fick vi en ganska tuff men ändå bra segling upp till Bequia. Det här var en riktigt mysig ö (om än lite turistig) som jag gärna kommer tillbaka till. Vi låg fint ankrade utanför Princess Margaret Beach.
  

Den målande (och seglande) doktorn som har både galleri och mottagning på samma ställe
Vi åt lunch på PizzaHut på Bequia 🙂

När vi var här så hängde vi en hel del på stranden då vi inte hade skola ombord. Vi promenerade lite längs strandpromenaden, men tog det mest lugnt. Passade även på att titta in hos Doris som är en av matbutikerna här. Inte billigt ens nästan, men med mycket importvaror så du kunde få tag på märken som inte finns i andra butiker. Upplever dock att de vanliga matbutikerna på Bequia var alldeles tillräckliga för mathandling och grönsakerna i stånden längs gatorna var jättefina.

Barnen fick även pröva på dykning här. Vi visste inte om de ganska omgående skulle komma farande ur vattnet och vara irriterade för att det där gick ju inte alls, men våra farhågor var onödiga. De försvann ner under vattnet med ett par instruktörer och var borta i ca en halvtimme och kom upp nöjda och glada. Dykcentret bad om ursäkt för att de introducerat en så dyr hobby för våra barn 🙂
 

Från Bequia hade vi en riktigt kort men bitvis rejält gungig segling upp till St Vincent där vi la oss på boj vid marinan Blue Lagoon som vi hört skulle vara en säker plats. St Vincent har ryckte om sig att de har en hel del kriminalitet, men de verkar jobba med det och på facebook så kommer det mer och mer positiva rapporter så det verkar gå åt rätt håll. Dock så hade vi inte så många dagar till övers för denna ö så vi valde ett ställe som vi hört var både säkert och enkelt.

Från Blue Lagoon tog vi en buss upp till huvudstaden Kingstown. Såg inte så mycket av stan, men de hade fin marknad och vi hittade en riktigt bra slaktare vilket det varit ruskigt ont om på den här sidan Atlanten.

Från Kingstown tog vi faktiskt en taxi norrut eftersom busslinjerna dit var väldigt tveksamma och inte gick hela vägen. Målet var Wallilabou där de spelat in en del scener till Pirates of the Carribean.

Tyvärr lite som vanligt här i karibien så når de inte riktigt i mål när de har något att visa upp. De har flera saker som skulle kunna bli riktigt bra turistattraktioner. De är säkerligen bra precis då de är nybyggda, men de underhålls inte och jag tror inte man riktigt förstår hur lite som behövs för att det skulle kunna bli riktigt bra. Dock kul att ha sett Wallilabou och kul att kunna visa barnen hur mycket fusk det är bakom kulisserna på en film.

 
 

Vi seglade även förbi här på vår väg norrut så vi fick se den berömda klippan där piraterna hänger på lite närmre håll.
 

Andra dagen på St Vincent så tog vi bussen lite mer inåt ön och upp i bergen för att titta på Montreal Gardens. Flera sa att dit kan ni inte ta en buss och vi visste att vi inte skulle komma hela vägen fram med ordinarie busslinje, men de flesta chaufförer kör hela vägen om man betalar lite extra. Uppåt bergen så var St Vincent en fantastiskt fin grön ö.

Montreal Gardens är en trädgård som är hyfsat planlagd, men som fått växa sig ganska vild. Dock kul att se hur de byggt upp odlingsbänkar av kokosnötsskal.
    

Många fina blommor fanns det.
    

…och ett och annat lite ekivokt träd…

När vi skulle promenera tillbaka ett par km till där bussen gick så började det regna och det såg inte ut som det skulle sluta heller. Vi övade då på att inte vara så svenska så vi frågade ett kanadensiskt par som kommit dit med taxi om vi kunde få lift ner till bussen. Det var inga problem alls och vi fick t.o.m. skjuts hela vägen ner till marinan eftersom de hyrt en lägenhet inte alls långt därifrån. Snällt av dem och vi fick se ytterligare lite till av ön. Vi upptäckte att man här, precis som på många andra öar, inte får ha stora reklamskyltar utan man målar istället hela busshållplatser eller hus med det man vill göra reklam för.
 

En sak som verkligen skiljde St Vincent från andra öar är att de här är väldigt måna om och stolta över sina hus, vilket gör att de flesta hus är dels lite större men framför allt väldigt väl underhållna. Mångas mål i livet är enligt vår ena taxichaufför att man ska bygga sitt drömhus.
 

Efter ett dopp i poolen och ytterligare en utklarering så fortsatte vi dagen därpå upp till St Lucia.

Mer om Grenada

Vi spenderade ungefär en månad i Grenada bortsett från en liten detour på ca en vecka upp till Union Island och Tobago Cays som vi gjorde då vi hade en gäst ombord.

Vi har hunnit ligga förtöjda hos Grenada Yacht Club i St Georges, ligga för ankar utanför St Georges samt för ankar i vikarna vid Whisper Cove och Prickly Bay. Vi har hunnit både ta det lugnt, leka med andra barnbåtar, sy solskydd till sittbrunnen och mycket mer. Vi låg längst tid i Prickly Bay, där finns det många båtar…

Whisper Cove var mysigt, men inte riktigt lika levande som Prickly Bay och svårare att ta sig till andra ställen. Vi missade tyvärr Hog Island där det ska finnas lite mer stränder och snorkling.

Största anledningen till att vi la oss i Whisper Cove var för att enkelt (dvs genom att gå) kunna ta oss till Woburn playing field för att titta på en cricket match. Vi hade aldrig sett cricket förut och laget med cruising seglare skulle spela en match mot ett lokalt lag. Roligt att ha sett och kul att träffa en av de andra seglarfamiljerna där.
 

Vi hade även tänkt att gå på ett Full Moon Party i angränsande Benji Bay. Vi gick dit och åt en grillmiddag, men åkte igen innan den allt för högljudda musiken drog igång. Vi fick dock med oss ett par barn/ungdomsböcker på engelska från en bokbytarklubb. Linus klämde de fyra böckerna om Captain Underpants (Kapten kalsong) på bara ett par dagar.

Istället för Full Moon Party så fixade vi oss var sin drink och låg sen på nätet och pratade fram till strax efter midnatt då månförmörkelsen drog igång. Riktigt häftigt att få se i en så mörk miljö med fri sikt. Vi väckte även barnen så de fick vara med om spektaklet. Passade riktigt bra för sonen som har tema rymden i skolan. Bilderna nedan gör det inte riktigt rättvisa.

Som en annan del i skolarbetet så ordnade Tobias på vår kompisbåt S/Y Felicia så att vi fick komma och besöka moskén som ligger i närheten av Prickly Bay. Vi blev sååå vänligt bemötta och de berättade massor om sin tro och hur deras kultur fungerar. Det var dock väldigt fascinerande att jag som kvinna fick vara med i diskussionerna på samma villkor som männen, men det var ingen av männen som hälsade på mig. En riktigt underlig känsla.
 

Vi var där under eftermiddagen då de hade muslimsk utbildning för barnen. Som jag uppfattade det så utbildade de både i arabiska, korankunskap och om hur man ska leva som muslim. Vi fick också sitta med i bakgrunden medan de hade en av dagens fem bönestunder.

Jag är riktigt imponerad av alla barn som kämpar med att lära sig arabiskan som språk och även mer imponerad av de ungdomar som lär sig koranen utantill. En av de unga pojkarna läste/sjöng en del av koranen för oss. Även om vi inte förstod ett ord så hördes det tydligt att hela koranen är skriven på rim för att den ska bli lättare att komma ihåg och lära sig utantill.

För att få möjlighet att se lite mer av ön så hängde vi med Grenada Hash House Harriers på ett par av deras hasher. De presenterar sig själva som “Runners with a drinking problem”. Det hela är ett gå/lunka/löp-lopp längs ett spår ute i naturen. Spåret är markerat med strimlat papper så att markeringarna förmultnar och inte förstör naturen. En liten twist är dock att det finns några felaktiga spår som leder till “återvändsgränder” så man får vara lite uppmärksam på var man ser markeringar och vart man tar sig. Det hela avslutas med BBQ och öl.
 

Vår första hash då vi var “virgins” var nere på södra delen av ön. Det blev en lite längre tur än vad vi tänkt oss i och med att vi missade avtagsvägen till det korta spåret. Lite gnäll från barnen om att det var jobbigt, men vi kom i mål och vi fick se en hel del riktigt fin natur.
  

Andra hashen var längst uppe i norr, vid Friendship Rock. En rejäl promenad upp på ett högt berg, men wow vilken utsikt.
 

Shelley som var vår “guide” från Budget Marine i Prickly Bay tog efter hashen med oss bort till en bil där en kvinna serverade Tania Log, en slags gröt/soppa man äter som efterrätt. Gjord på Tania som är liknande sötpotatis samt koksmjölk och kryddor (bl.a. ingefära och kanel). Riktigt gott.

Vår andra hash var strax efter deras independance day så alla var klädda i Grenadas färger; röd, gul och grön. Lite då och då är det nämligen olika teman på hasherna.

Vi missade precis, till makens glädje, “The red dress hash” som är ett välgörenhetsevent då alla förväntas komma i en röd klänning. Om man inte har röd klänning så får man betala dubbla deltagaravgiften. Denna hash kör man till minne av en kvinna som inte hade en aning om vad en hash var utan hon dök bokstavligt upp i röd klänning.

Vid några tillfällen så var vi inne i huvudstaden St Georges för lite shopping, mathandling och bara för att titta på stan. En riktigt mysig liten stad. Vi gillade bl.a. marknaden.
 
 

Innan vi lämnade Grenada så gjorde vi en sista utflykt med buss tillsammans med besättningen på S/Y Felicia. Vi åkte upp till Seven sisters waterfalls. Det är sju stycken vattenfall som ligger efter varandra, men vi såg “bara” de två nedersta där vi även badade. Tobias vågade sig även på ett hopp.
    

Vi har så klart också hunnit med en hel del badande, lek, båtpyssel och half-price-pizza-night på Tikibar i Prickly Bay. Vi hittade även ett mikrobryggeri så vi kunde få oss ett par riktiga öl.
 

Bara 7 barn på en tvåmannakajak. Som flest var det 9 barn med på ”kryssningsbåten” 
Minsta hamburgerhaket jag varit på, men grymt goda burgare. Serverat ur bakluckan på en minibuss parkerad vid ”Wallstreet”

Avseende båtpyssel så lyckades jag bl.a. sy solskydd till sittbrunnen. Vilket lyft! Nu kan vi vara i sittbrunnen trots att solen skiner. Härligt!
 

På vägen norrut så passerade vi Carriacou och Sandy Island igen. På Carriacou så gjorde vi inget mer än att handla mat och klarera ut förutom att vi låg sista natten vid Anse la Roche, en mysig liten ankarvik långt norrut.

Mer om Sandy Island och snorkling kommer i ett separat inlägg.

Grenada – island tour

Så var vi äntligen här, på Grenada, The Spice Island, som vi hört mycket gott om. Att dessutom få börja vistelsen med en sötvattensdusch gjorde inte saken sämre. Vi gick dock ut hårt första dagen, i alla fall i avseendet att upptäcka ön. Jakob som varit här många gånger hade ordnat en Island Tour med guiden Mike som han kände sen tidigare. Det blev en lång dag med många upplevelser. Det är en färgrann ö med många fina utsikter eftersom det är förhållandevis bergigt. Bilderna gör tyvärr inte ön riktig rättvisa.
   

Vi började med att åka norrut från huvudstaden St George. Lite här och var så stannade Mike minibussen för att visa oss något intressant. Vi fick se många olika sorters fruktträd bl.a. kakaofrukt, muskotnöt, mango, banan, pigeon peas, grapefrukt, papaya, callilou, stjärnfrukt, granatäpple, kanelträd.
 
Kakaofrukt, granatäpple och stjärnfrukt.
    
Kanelträd, bananblomma, gurkmeja (turmeric) och papaya.
 
Grapefrukt och inplastade bananklasar. De bananer som är tänkta att exporteras, de odlas insvepta i luftiga plastpåsar för att skydda dem mot ohyra.
  
Mike visar Tania.Man äter roten under bladen, är ungefär som sötpotatis i smaken om jag minns rätt. Callilou är de snarlika stora bladen på andra bilden, de används ungefär som spenat i soppor m.m. Sista bilden visar sockerrör som används vid romtillverkning.

Muskotnötsträd och själva frukten. De ljusa skalet gör man marmelad m.m. på. Det röda kallas mace och även det torkas och mals precis som själva muskotnöten som är det svarta/bruna under macen.

  

Vårt första riktiga stopp för dagen blev vid Concorde Waterfall. Ett mysigt litet vattenfall där vi fick möjlighet att bada i svalkande sötvatten. Sååå länge sen. Sötvatten och ca 20 grader. Härligt uppfriskande när man till vardags är bortskämd med saltvatten som håller ca 30 grader.

Andra stoppet var vid Grenadas muskotnötsfabrik som ligger i samhället Gouyave. De är i volym näst största producenten i världen avseende muskot. Det är främst lokala bönder med små gårdar/trädgårdar som levererar nötter till fabriken. Tidigare så fanns det en del plantager, men de flesta av dem förstördes av orkanen Ivan 2004. Ivan förstörde nämligen 80% av ön Grenada. Några av de innersta delarna var det som klarade sig och där finns fortfarande ett par större odlingar.

Jag trodde att fabriken både malde och packade muskotnötterna. Oj, vad vi blev förvånade när det var som att kliva rakt in i en fabrik på 1800-talet.
  

Här sys jutesäckarna för hand och destinationen handmålas på säckarna.
  

Alla nötter sorteras för hand.
 

Efter en lunchpaus så drog vi vidare till Grenada Chocolate factory. En väldigt liten fabrik, men som på genuint sätt producerar god choklad.

Först torkas, sorteras, vägs och rostas bönorna.
  

Sen mal man dem två gånger tills man får en slags kakaosmet.
 

En av de nya saker som vi lärde oss var att man först gör ”kakaosmeten” som man ska göra chokladkakor av. Innan man häller smeten i formar så tillsätter man kakaofett. Kakaofettet framställer man genom att ta samma kakaosmet och sen pressa den under högt tryck i speciella cylindrar. Kakaofettet separeras då från kakaon och man får dels rent kakaofett och dels ”kakor” som man sen pulvriserar och får kakaopulver.
  

När kakaosmeten har fått rätt mängd kakaofett och ev socker i sig så hälls smeten i formar och får stelna. Sen handpackas chokladkakorna i folie och papper. Detta görs i fabrikens enda rum med AC så arbetarna tycker det är lite svalt där och är väl påklädda.

Ytterligare ett ställe som man bör (ska) besöka på Grenada är Rivers romdestilleri. Det ligger precis i närheten av chokladfabriken så självklart så stannade vi till även där. Rivers producerar rom så som man gjorde på 1800-talet. Hela processen från sockerrör till buteljerad rom tar ca 10 dagar. Man producerar endast 600 flaskor per dag. I och med att produktionen är så liten så producerar man bara vit rom som inte har hunnit lagras. Man gör den i två varianter, en som är 74-85% alkohol och en som man blandar ner till 69% så den är tillåten att ta med på flygplan utan att det klassas som farligt gods. Man blandar även ett par egna rompunch.

Hela fabriken drivs av ett vattenhjul som transporterades i delar på båt från London 1785. Vattnet kommer från Antoine river där man byggt en damm. Mandriver både ett transportband för sockerrören och en ”sockerrörskross” med mekanik kopplad till vattenhjulet.
 
  

Det blir en del spill efters att sockerrören krossats… Detta torkas dock och resterna används till att elda under det s.k. boilinghouse där man värmer upp den saft som pressats ut ur sockerrören. Sockersaften filtreras och slevas sen bort till den ände där man värmer sockersaften så att delar av vätskan kokar bort. Det tar ca 45 min, sen har ”sockergeggan” en sockerhalt på ca 16%.
 
Sockergeggan leds sen in i ett angränsande rum med stora kar där den fermenteras i åtta dagar. Ingen jäst tillsätts utan det räcker med de bakterier som finns kvar i tankarna sen föregående körning samt värmen från solen. Man får då alkhol på ca 14%.
 

I de sista steget så dubbeldestilleras alkoholen så att man få en alkoholhalt på minst 74% (blir det mindre så leds det tillbaka och destilleras igen).

 

Häftigt att så enkel teknik fungerar. Det blir dessutom riktigt bra rom av det hela. Njae, inte något man sitter och sippar på, men god att blanda drinkar på bara man kommer ihåg att ta lite mindre än man gör av den 40%-iga rommen…

Vi var riktigt effektiva denna dag så vi hann med ett bonusstopp på Grenadas gamla nedlagda flygplats. Landningsbanan är fortfarande i gott skick, men används inte längre då flygplatsen flyttats ner till södra delen av ön. Ett par coola övergivna flygplan (med CCCP och ryska bokstäver på…) fanns dock kvar…
  

Vi fick sen även en bonusavslutning på dagen. Vi fick nämligen följa med hem till Mike. Där bjöd han oss på egenodlad kakaofrukt och vi fick även hemgjorda kakaobollar som man kokar kakaote på med oss hem. En väldigt gästfri man och familj som verkligen bjöd på sig själva. Kul att även få sen hans grönskande trädgård som hans son visade oss runt i.
 

Vi var verkligen helt mätta på intryck då vi kom tillbaka till marinan och jag tror vi alla sov väldigt gott. En lång men fantastisk dag. Ett stort tack till Mike som bjöd på både sig själv och sitt hemland.

Carriacou

Vi fick riktigt fin glassarsegling ner till Carriacou och Tyrrel Bay. Solen sken och vi hade lagom starka vindar in från aktern. Härligt!

Vi började med inklarering och en lugn eftermiddag ombord. Innan vi åkte in för att äta middag så tog vi en jolletur bort till en liten lagun med mangrooveskog runtikring. Denna lagun används som förtöjningplats då det är en orkan på gång så det finns förberedda kraftiga rep på flera ställen bland träden.


Det var visserligen ett riktigt myggträsk, men stillheten, lukterna och tystnaden var mysig att få uppleva. Även kul att kunna visa barnen hur mangrooveträden växer eftersom vi har läst om dessa i geografin och att de används för att förhindra erosion. Blir så tydligt då man får möjlighet att knyta ihop de teoretiska kunskaperna med att kunna visa saker i praktiken.

Dagen därpå så tog vi bussen in till Hillsborough där vi timade in en lunch innan vi fortsatte med en annan buss till Windward där de bygger träbåtar på gammalt klassiskt sätt med gamla verktyg m.m. Det var lite av en flopp eftersom de hade ett skrov på g men ingen som byggde när vi var där.

Vi tog däremot en promenad till en närliggande strand som var en del av någon form av naturskyddsområde där vi var helt själva och fick bada i alldeles lagom stora vågor som bröt då de rullade in mot stranden. Mysigt.


 
  

På vägen hem så passade det sig återigen att äta i Hillsborough. När vi var på väg mot en restaurang så står Sofie helt plötsligt och hoppar jämfota utanför en annan restaurang. Visade sig att Big T som de lärt känna på Union Island under sina tidigare säsonger här och som då hade en restaurang på Union Island nu hade flyttat och öppnat ny restaurnag här på Carriacou istället. Dock samma namn, Big Citi grill. Det blev således att vi åt hamburgare i världsklass här istället dock efter att vi njutit av sundowners på restaurangens strandremsa. Härligt att sitta i en solstol med sanden mellan tårna, titta på solnedgången och njuta av en pina colada. De hade dessutom bra wi-fi så även barnen var nöjda. Ett ställe som vi varmt rekommenderar.

Vi upplevde att Carriacou var ganska annorlunda jämfört med Union Island. Carriacou är klart mindre turistigt även om det självklart finns restauranger som vänder sig till turister, men t.ex. Hillsborough känns som en stad där lokalbefolkningen lever sina liv och de butiker m.m. som finns uppfyller deras behov och är inte bara fyllda med souvenirer. Vi hittade en helt ok supermarket inne i Hillsborugh, ganska lika de andra affärer vi redan träffat på.

Vad som överraskade oss var Alexis vid Tyrrel Bay, en helt nyöppnad mataffär som känns västeuropeisk då man kommer in i den. Inte så mycket Europeiska märken, men en del importerat från framför allt England, USA och Canada. Här fanns bagels att köpa. Sååå gott med riktigt bröd. Inte den billigaste affären kanske men vi hittade grymt god rökt korv här som vi hoppas kunna få tag på även då vi tar oss norrut.

Efter ganska få men mysiga dagar på Carriacou så seglade vi ner till Grenadas huvudstad St George’s där vi faktiskt fick plats i den lite billigare marinan Grenada Yacht Club.

Grenadinerna

Nästa stopp blev Clifton på Union Island i Grenadinerna där vi tänkte fira nyår. Vi hade ett väldigt gungigt dygn dit och jag var rejält sjösjuk så det var skönt att komma fram.

Medan vi letade ankarplats så blev vi inropade till en brygga utanför en restaurang. Enligt vår guide Jakob så var det en av de tråkigare restaurangerna på ön, men sååå skönt att ligga vid en brygga och dessutom lättare för alla att komma och gå som de vill.

 

Första lunchen blev på Barracuda som ägs av en italienare så planen var pizza till alla. Det visade sig dock att de bara hade deg till en pizza så det blev en jättecalzone till barnen som de fick dela på och vi andra fick tänka om och välja annat till lunch.

Vi tog sen en promenad till flygplatsen för att klarera in. Medan jag klarerade in så tog de andra en dricka på flygplatsens “Shopping Centre” aka minibar. De hade toalett, men man fick spola med hink 🙂

Sen var vi bara tvugna att insupa atmosfären borta på kitestranden innan vi tog oss tillbaka till båten för att hämta jollen så vi kunde ta oss ut till…
 

…Happy Island!
 

En liten konstgjord ö byggd av snäckskal där det endast finns en bar och fin utsikt mot solnedgången. Vi fick oss varsin riktigt god rompunch respektive pinacolada att njuta av.
 

Precis när solen gått ner så fick vi även njuta av en show av en av kitesurfare som åkte fram och tillbaka och gjorde konster och high five med barnen. Coolt!

Dagen på nyårsafton spenderade vi på sandstranden på andra sidan ön vid Sparrows resort. En riktigt fin och lugn sandstrand med tillgång till bar, restaurang, toaletter m.m. Sofie hittade t.o.m. en nagelsalong så hon och Ellen fick sina naglar målade inför nyårskvällen.

Vi hade en riktigt mysig dag och fick även se pelikaner flyga och fiska. Häftiga fåglar.

På kvällen så blev det nyårsmiddag på restaurangen som hade bryggan vi låg vid, annars hade vi inte fått ligga kvar. Inte direkt mysigt, men en upplevelse. Vi firade ganska många högtider samtidigt. På bryggan satt flaggor som det stod Happy Valentine på, inomhus hade de julgran och andra juldekorationer, vi åt nyårsbuffé och tallriksunderläggen såg ut som pumpor…

Under större delen av middagen så var det ett band som spelade på steel drums. Ljudnivån var lagom kvällen innan då vi var på båten, men inne på restaurangen så kunde man knappt höra vad de andra kring bordet sa. Kändes lite sällskapsresanaktigt, men det var lite kul att äta från en buffé och pröva lite olika karibiska rätter.

Tolvslaget spenderade vi ute på huvudgatan tillsammans med i stort sett alla andra på ön. Varje liten restaurang/pub med aktning hade stora högtalare ute och spelade musik. Så massor med musik, människor och glädje.

Vid tolvslaget så hade de även ett riktigt fint fyrverkeri.

Morgonen därpå så åkte vi vidare till Tobago Cays för ett par dagars snorkling och solbadande. Det var massor med båtar där, som precis som oss åkt dit efter nyårsfirandet. Vi lyckades dock hitta en ankarplats inte allt för långt från Baradal där det simmar runt mängder med sköldpaddor. Jag, Gulan, Jakob och Ellen snorklade bort till ön och tillbaka. Häftigt!

 

På kvällen åkte vi in till stranden på Petit Bateau där det grillas hummer/languster m.m. Sofie och Jakob kände några av organisatörerna så vi åt hos Kapten Kojak. Riktigt mysigt med kulörta lampor i träden runt borden, sand mellan tårna och god mat på bordet. Jakob tyckte dock att vi andra lämnade för mycket hummer när vi inte orkade pilla inne i alla smala ben så han rensade våra rester innan han lät tallrikarna bli avdukade. Det tog så lång tid så det slutade med att vi vänligt blev bortkörda från bordet för de hade fler gäster på ingång som behövde våra platser, hahaha.
 
 

Vi fick vänta en stund på maten så barnen lekte en del innan. Blev både palmklättring, öppning av kokosnötter och boule med kokosnötter.

Dagen därpå så tog vi istället jollen till ön så även Linus som inte orkar simma lika långt fick möjlighet att snorkla. Det blev både lite sköldpaddssnorkling och snorkling på revet norr om sandstranden. Kul att få se lite fiskar också. Ellen var riktigt uppmärksam så hon och jag fick se ett par små bläckfiskar. Tyvärr så hade jag inte kameran med så de fastnade inte på bild. En av sköldpaddorna sen tidigare hade vi dock en bild på.

Vi låg kvar ytterligare ett par dagar så då hann vi träffa besättningen på Nadine lite också. Barnen fick både bada/snorkla och klättre i palmer tillsammans. Inne på en av öarna byggde de en riktigt cool koja mha palmblad under en av palmerna. När de letade palmblad så hittade de stora eremitkräftor som gömde sig där under. Häftigt!
 
 

På väg tillbaka till Union Island för att klarera ut så stannade vi till en stund vid Petit Tabac. Det är egentligen inget speciellt med denna ö som är en väldigt liten obebodd karibisk ö med lång sandstrand. Den hade nog inte fått speciellt mycket uppmärksamhet om det inte var så att detta är romsmugglarön där kapten Jack Sparrow blir ilandsatt i första filmen om Pirates of the Carribean. Lite kul att ha varit där.
 

…och ja, jag stegade från en palm, men glömde kolla att det var den ihåliga palmen så vi hittade inte rommen.

Barbados

Som ni läste i förra inlägget så var vårt första stopp efter Atlanten Barbados. Vi kom fram sent på julaftonskvällen så vi bestämde vi oss för att fira jul på juldagen istället.

Det var lite jobbigt att ankra eftersom vi kom fram efter det blivit mörkt, men vi hade fått bra instruktioner från Jakob om i vilken del av Carlisle Bay som det borde vara enklast att hitta en plats. Carlisle Bay ligger precis utanför huvudstaden Bridgetown.

Väl ankrade så tog vi dock jollen in och hämtade upp Jakob. Linus hade tyvärr hunnit somna, men vi andra skålade i bubbel ombord och vi fick smaka rotis som Jakob hade med sig ombord. Roti är en typ av wrap fylld med en curryröra som oftast innehåller kyckling, men det kan även vara biff, fisk, potatis m.m. Sofie hade pratat om rotis till och från under hela atlantöverfarten så det var riktigt kul och gott att få prova. Kan avslöja att det har blivit en hel del rotis efter den första.

Första dagen så tog jag cykeln bort till kryssningsterminalen för att klarera in. Lite nervöst med första inklareringen, men det gick supersmidigt. All personal var väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är en helt annan värld man kommer till. Det mesta görs i lugn och ro så man får inte ha bråttom och det är ingen mening med att stressa på dem, bara sitta lugnt och vänta.

Dessutom så är det pappersarbete på riktigt och karbonpapper används flitigt och finns numer även ombord (det var inte direkt kul att behöva skriva tre likadana crewlists efter varandra hos customs och sen två till hos immigration…). Också lite häftigt att man skrivs in i en tjock bok/liggare så det känns lite som man är tillbaka på hamnkontoret tidigt 1900-tal eller liknande. Det stämplas dessutom både datum och andra stämplar på de flesta papper. Tyvärr får man inte fotografera inne på kontoren.

Under dagen och eftermiddagen så städade vi båten och försökte få lite julfint. Vi byggde även ihop vårt pepparkakshus som vi köpte på Ikea på Gran Canaria. Får se hur länge det håller ihop… Det ryktas att de har en tendens att säcka ihop ganska snart när de blir fuktiga. Stämmer! Andra bilden är från två dagar senare…

Vid fyratiden (precis innan stängning visade det sig) så tog vi jollen in till stranden för att möta upp Sofie och Jakob för resans första Rompunch för oss och Fruitpunch för barnen. Vi var dock uppenbart ringrostiga då vi skulle få in jollen på stranden. Vi var inte alls tillräckligt snabba så vi fick en jättevåg som bröt in över aktern på jollen så vi blev dyblöta, men, men det torkar ganska snabbt i solen. Drinkarna var dock supergoda även om den härliga miljön säkert gav en hel del till upplevelsen också.

Väl tillbaka på båten efter att de körde bort oss från parasollen och strandstolarna som de höll på att plocka undan så var det dags för lite julfirande. Först lite Kalles Jul….

…och sen en minivariant av julbord. Vi hade i alla fall sill, ägg och nubbe även om skinkan och gravade laxen saknades.

Självklart följt av paketöppning.

Dagen efter var den 26:e och helgdag så det mesta på ön skulle vara stängt. Vi passade därför på att åka till Jakobs lägenhetshotell där vi utnyttjade wi-fi, tvättmaskin och pool. Superskönt med en lugn slappardag och doften av ren tvätt är underbar.
 

Vi fick även se apor i trädgården utanför lägenheten. Kul!

På kvällen så tog vi bussen till Oistin. Vi gick ut på fiskepiren i hopp om att se någon av sköldpaddorna som bor där i krokarna, men det hade redan börjat skymma så det var svårt att se. Jag tror jag såg kölvattnet efter en sköldpadda då den dök, men inte mer än så.

Middag åt vi vid fiskemarknaden. Supergod grillad fisk i härlig charmig miljö, men några av de mest nonchalanta och arbetsskygga servitriser jag någonsin träffat på. Sofie hade dock varnat om den attityden så det var mest kul att få uppleva.

Dagen efter hade affärer m.m. öppnat efter julledigheten. Vi tog då en taxi till besökscentret för Mount Gay, romdestilleriet. Vi vuxna tyckte det var intressant och gott medan barnen mest passade på att utnyttja deras wi-fi. I baren efteråt så träffade vi besättningen från S/Y Mathilda. Riktigt kul. Visade sig dessutom att de hade tre Scania-kollegor till mig ombord.

Eftersom barnen inte riktigt uppskattade besöket på Mount Gay så hängde barnen och maken på båten dagen efter. På förmiddagen så flyttade Sofie och Jakob ombord och på eftermiddagen så åkte de och jag till Banks Brewey för ett studiebesök.

En helt annan och mindre turistig upplevelse än romdestilleriet. Kul också att se hur miljömedvetna de är. Deras nya buterljeringsline drivs av solkraft och de berättade att ca 90% av alla flaskor pantas och kommer tillbaka och återfylls. Väldigt bra eftersom de inte har någon flaskfabrik på ön.

Det var sen dags för vår sista dag på Barbados. Jag började dagen med att klarera ut så det var gjort. Jag fick sällskap av Jakob som ville passa på att handla lite taxfree rom.

Vi tog sen bussen till Rockley beach för att få lite beachhäng också. Vi hann ju inte riktigt det innan det var dags för julfirande så det var skönt att ligga i en solstol och bara slappa. Blev dock inte massor med slappande för mig och Jakob eftersom vi tog en promenad till en närliggande affär för att fylla på med färskvaror innan vi går mot Grenadinerna där det är ont om affärer.

Väl tillbaka till Bridgetown så gick Jakob och jag till ytterligare en affär för att handla torrvaror och lite mer grönsaker medan de andra åkte till båten. Jakob och jag hade en ganska lugn timme. De andra hade det dock mer spännande…

När de kom ut i ankarviken så hade de svårt att hitta båten. Det visade sig att den hade draggat typ 100m då det kom ett squall, men som tur var så hade ankaret fått nytt fäste där. (Vi rörde oss från den röda ringen till där den svarta båtsymbolen är) Det var dock snälla båtgrannar som larmat kustbevakningen då båten draggade så de hade varit ombord och försökt få ut mer ankarkätting men inte lyckats. De hade dock varit där till och från för att se till att båten inte draggade mer. När maken kom ut till båten så fick han dock börja med att fylla i en massa papper för en incidientrapport så de var precis klara när Sofie hämtat mig och Jakob inne i stan.

Eftersom vi hade en natts segling framför oss så brydde vi oss inte om att ankra om utan vi lättade ganska omgående istället. Det var tur att Sofie kom på att vi borde ropa ut ett tack på VHF:en eftersom att vi såg en liten jolle åka efter oss i full fart, men när vi tackade för hjälpen och sa att vi var på väg till Union Island så vände de. De trodde att vi draggade igen och var snälla nog att försöka hinna ikapp båten för att ta hand om den. Vi är supertacksamma för alla som bryr sig där ute och som hjälpte oss.

Atlanten – vi kom iväg! …och över!

Efter att vår gast Sofie kommit ombord och vi fått hjälp av både henne och hennes man Jakob att få båten i ordning så kändes det helt naturligt att bara kasta loss och segla ut till havs. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös, men jag var faktiskt mer nervös inför när vi skulle segla från Portugal till Kanarieöarna.

Dels kanske det var för att det var vår första längre överfart där vi inte skulle vara förhållandevis nära land. Dels kanske det var för att det, nu när jag tänker tillbaka, har varit svårare att förstå vad det är vi ger oss ut på. Planera, handla och stuva för flera veckor har vi gjort tidigare bara för att slippa vara beroende av att gå in i en marina bara för att handla så det kändes inte konstigt alls.


Atlanten – dygn 4 – Fisk!

Vi har fått vår första fisk! En precis lagom stor Bonito (liten tonfisk) blev det. Ellen var den som drog in den efter att den nappat på vår handlina. Vi vet dock inte riktigt när det nappade… Vi hade tyvärr släpat den lille stackaren till döds så när den väl kom ombord så hade likstelheten redan satt in.

 

Den dog dock inte förgäves. Grymt god middag blev den. Vi hoppas vi får fler.

Atlanten – dygn 5 – Lite reflektioner
Så här efter knappt en vecka så börjar insikten komma avseende hur länge vi faktiskt ska vara ute till havs. Under denna första vecka har vi dessutom haft väldigt ont om vind vilket gör att vi inte har lagt så många sjömil bakom oss som vi trodde. Det gör ju att det tar ännu längre tid innan vi kommer fram så viss frustration börjar jag allt känna.

Efter några dygn med riktigt fin segling men ganska gropig sjö så har vi haft en dag med lätta vindar och är nu inne på andra natten med obefintliga vindar. Vi puttrar långsamt fram för maskin (på låga varvtal för att spara bränsle). Havet är lugnt så när som på riktigt långa dyningar som man knappt märker av i mörkret. Inga fartyg syns till, varken runt horisonten eller på AIS:en.

Jag sitter ensam på min nattvakt och allt lugn ger möjlighet till att bara vara och låta tankarna fara som de vill. Jag fascineras av att ett stort hav som Atlanten kan vara så lugnt. Jag släcker lanternorna en stund, lägger mig på däck och bara njuter av en helt fantastisk stjärnhimmel som bjuder på så mycket stjärnor att det är svårt att se stjärnbilderna. Det är så många stjärnor som “stör”, som man inte är van vid att se. Med lanternorna släckta så syns även marelden så mycket bättre. Vi har ett lysande stråk efter oss där propellern rör runt i vattnet. Magiskt. Här om natten syntes en smal strimma av månen, men inatt är den helt i nedan och lyser med sin frånvaro. Inser att inget av det går att bevara som foto eller film utan jag får njuta av det och spara bilderna och känslan i mitt hjärta.

Allt är så stilla. Så lugnt och vackert.
Jag har ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge.

På vår väg genom Europa var det så mycket jag ville se och göra så det blev nästan stressigt att hinna med allt. Dessutom var det en hel del som behövde fås i ordning på båten så det var inte mycket slappande då vi bara låg still heller. Här ute kan vi inte göra så mycket. Visst finns det småpyssel och småsaker som behöver fixas, men än så länge inget akut utan man kan ta det med ro och fixa då andan faller på.

Vår gast Sofie klev ombord i Las Palmas och har helt naturligt funnit sin plats både ombord och som en del av besättningen. Vi har alla efter några dygn hittat vilka rutiner som passar oss. Jag känner mig trygg. Trygg med både båt och besättning, vilket självklart också bidrar till mitt lugn.

Jag låter tankarna flyga fritt som de vill. Bitvis handlar de om skolan ombord. Bitvis handlar de om det som är där hemma, vad vi kommer hem till, vad jag vill komma hem till. Vårt stora hus. Vad vill jag göra på jobbet? Vännerna som vi även ett vanligt år träffar alldeles ör lite, men som jag saknar på ett lite annat sätt nu när jag inte kan träffa dem. Vi har fått rapporter om snöslasket hemma, vilket får mig att tänka på snö och skidåkning vilket jag vet att även barnen saknar.

Jag tänker på avsaknaden av julstämning när man inte har ruskvädret utan det är evig sommar. Datumen i loggboken påstår att det är december men jag har lite svårt att tro och känna det. Vi har lite julpynt med oss och har köpt ett par minigranar som kan lysa upp lite i fönstren, men de får vänta med att packas upp tills det är nästan julafton tror jag. Vi har spelat några sporadiska jullåtar, men det känns inte riktigt som de passar här på havet.

Jag tänker på allt vi fått uppleva hittills. De platser som blivit våra favoriter. De bottennapp på olika menyer vi hittat. Hur magiskt gott boniton, den lilla tonfisken, vi fick upp här om dagen smakade. Jag ler åt minnet att vi inte upptäckte att det hade nappat. Ingen av oss vet hur länge vi släpat den stackars fisken efter oss, men likstel var den då vi tog ombord den. Jag tänker på alla hjälpsamma människor vi träffat. Hur många charkuterister som tycker jag är konstig när jag vill köpa en hel bit fläskkarre (att göra pulled pork på) eller en hel bit ost, inte skivor. Antar att de undrar hur vi ska äta den, men de är omedvetna om vår osthyvel ombord. Jag undrar hur det går för våra vänner på S/Y Felicia som också är här ute på havet, men en knapp vecka före oss.

Jag är tacksam över all hjälp vi fått, både innan vi gav oss iväg hemifrån men också under resans gång. Mina föräldrar som hjälpte oss tömma huset och som trots egna tvivel stöttat oss i detta projekt. Alla hamnarbetare som fixat plats åt oss även i fulla marinor. Paul som hjälpte oss fylla på gasol i Lagos. Kate som hjälpte oss segla båten från Portugal till Kanarieöarna. Jakob som fixat och släpat hit reservdelar och som hjälpte oss få ordning på allt inför avfärden från Las Palmas. Riggarna som snabbt hjälpte oss byta de stag som fått sprickor i sig så vi kom iväg enligt plan. All lokalbefolkning som kämpat för att förstå vad vi menar när vi inte talar samma språk. Jakob och Anna som hjälper oss med väderinformation. Sofie som hjälper oss nu. Alla ni andra som är nämnda men inte glömda.

Jag gläds åt att dottern, som inte alls ville ut på den här överfarten, för någon dag sen sa att det inte alls blev som hon trodde utan hon tycker det är riktigt mysigt, Jag gläds åt hennes lycka då hon igår äntligen fick bada från båten igen då vi låg och drev i stiltjen.

Sonen tjatar om att han vill baka snabbullar. Tror vi får klämma in lite hemkunskap på hans schema. Han skulle bli så glad över att få baka dem.

Jag förundras även av hur stor skillnad ett skägg kan göra. Igår trimmade jag makens hår som började bli långt. Även skägget behövde trimmas, men vips så var det helt borta. Hoppsan! Vet inte när jag senast såg maken utan skägg… Vet inte om barnen någonsin sett sin pappa utan skägg…. Jag kan inte sluta titta på honom och fnissar åt att jag inte känner igen min egen make. Vem är den femte personen ombord egentligen? Känner vi honom? I mörkret när jag löser av honom på nattvakten ser jag dock inga detaljer så då är det min vanliga make. Får se vem jag möter i ljuset imorgon bitti.

 

 

Atlanten – dygn 6
Idag var det ganska lugn sjö och bitvis bleke så vi passade på att ligga och driva en stund då vi skulle byta segel. Så då kunde vi BADA! Så grymt skönt att få bli riktigt ren igen. Tvätt i saltvatten följt av en avsköljning med sötvatten. Nice!


Atlanten – dygn 7

För andra (och sista) gången på överfarten så såg vi delfiner. Det kom ett helt gäng, 15-20 stycken, som stannade nästan en halvtimme. Sååå kul att få se dem igen och denna gång så lyckades vi få lite bra bilder också.

Atlanten – dygn 8
Vår gast har tråkigt?
Idag blev det ansiktsmask så besättningen håller sig vacker.


Atlanten – dygn 10

Dagarna flyter ihop. Den ena den andra lik. Har varit en ganska seg start med lätta vindar. Vi har seglat i ca 4 knop vilket gör att det snarare blir 4 än 3 veckor för att komma över. Har känts ganska nedslående att det tar sådan tid, jag var i alla fall inte beredd på det. Lugnet i kroppen har bytts ut mot mer frustration över känslan att inte komma någonstans.

Igår började det blåsa lite mer, vi gjorde i alla fall 5 knop så det började kännas som om båten rörde på sig. En uppfräschande dusch på fördäck gjorde säkert sitt till också.

Idag har vindarna ökat ytterligare så idag seglar vi på riktigt fint. Dock så har vi inte fått den klassiska passaden, blåser nästan rakt nordligt så vi har halvvind och en hel del sjö i sidan så det ör en ganska gungig/gropig resa, inte alls så bekvämt som vi hoppats på. Vi hoppas att vinden vrider mer mot NO/O imorgon så att vi kan få vågorna akterifrån och mer behagligt surfa fram.

Allt oregelbundet guppande gör att allt hamnar lite på paus ombord. Visst har vi haft en del skola, men jag som lärare med anlag för sjösjuka har svårt att förbereda och genomföra några vettiga lektioner. Idag har det därför varit ”gunglov” för hela slanten.

Atlanten – dygn 12
Gung, gung…. Skepparn börjar tröttna på att vara smått illamående, men det går upp och ner. Har äntligen fått lite mer läns så kanske blir lite lugnare sjö om någon dag.

I och med att sjösjukan gör det svårt att läsa så finns mycket tid för reflektion. Ibland kring djupa saker och ibland kring något så banalt som ”Varför flyger flygfiskarna?” Ser härligt ut att flyga över det djupblå havet. Kraschlandningarna med huvudet före in i en våg däremot…. Ser inte alls lika graciöst och härligt ut. En beskärd del av dem landar dessutom på däck och blir snabbt till soltorkad flygfisk…

 

Sofie har fått ett pussel i julklapp som ska var byggt innan vi kommer iland. Bäst att börja i tid… Gick dock fort med pusselälskande barn.


Atlanten – dygn 13 – Lucia

Natten bjöd på lite mer vind och en del kraftiga vindbyar så vi seglade på i bra fart trots att vi bara hade halva förseglet utrullat.

Lucia idag. Det är ingen direkt julstämning ombord dagtid då solen skiner och vi går i kortärmat eller bikini. I början av min morgonvakt (04:30-07:00) då det fortfarande var beckmörkt och stjärnorna tindrande så föll dock andan på och jag försökte mig på att sjunga lite luciasånger. Det visade sig att min repertoar var rejält begränsad, men några verser blev det i alla fall.

I och med att det var mer vind inatt så är det mer vågor nu på morgonen/förmiddagen så mitt illamående har smugit sig på igen. Jag tar därför dubbla pass vid styrplatsen medan maken får ta dagens skola med barnen. Helt ok byte tycker jag. Detta gjorde att jag hann titta på några av de molntussar som gled förbi. Riktigt meditativt att se de formas och omformas av vinden.

Idag ser det ut som om vi kommer att passera halvvägsmarkeringen på vår rutt. Bör egentligen firas med en flaska bubbel vilken vi fick i avskedspresent från oceanseglingsklubben. Vet dock inte om min nu bubblande mage är direkt sugen på mer bubblor…. Vi får se. Någon av de närmsta dagarna blir det nog i alla fall. Vi ska även se till att leta rätt på en flaska så vi kan skicka iväg en flaskpost.

Halvvägs innebär för oss även att vi ställer om klockan. Två timmars ändring blir det idag. När vi närmar oss så ska vi ändra ytterligare två timmar. Nu kör vi dock UTC-2.

Atlanten – dygn 14
Vi gungar vidare. Har det riktigt bra i vår lilla bubbla även om till och från känner av illamående. Hittar inte riktigt rätt rutiner med mellis och liknande och sjösjukan kommer så fort jag blir lite hungrig. Övriga besättningen mår dock bra och jag är evigt tacksam för att inte barnen mår illa eftersom de faktiskt inte valt själva att vara ute och gunga.

Det är så härligt att se dottern blomma upp då Sofie är som en storasyster för henne och gör vår dotter till en tjej. Dottern ser förläget glad ut då Sofie visar henne grunderna i hur man sminkar sig. Speciellt lite maskara gör stor skillnad och dottern ser plötsligt flera år äldre ut. I kombination med solblekt lite rufsigt hår så ser hon såååå vacker ut. Även naglarna får sig flera lager lack och dottern strålar ikapp med solen.

Atlanten – dygn 18
Kommer upp vid 04:30 för att gå på min vakt. Vet att det kommit några regnstänk för någon timme sen och får av maken veta att regnjacka kan vara bra eftersom det kommer lite duggregn då och då. Jag säger godnatt till maken och plockar iordning vattenflaska m.m. som jag vill ha tillgängligt under mitt vaktpass och sätter mig vid styrplatsen.

Jag hinner precis sätta mig till rätta och slå på radarn för att se om det är något regn i närheten innan himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Jag rusar in för att hämta även regnbyxor och får frågan från båda andra vuxna som kommit upp om jag behöver hjälp, men avböjer eftersom vindarna är stabila och jag bara behövde lite regnkläder.

När de båda andra gått och lagt sig igen och jag kommer ut i sittbrunnen så vräker regnet ner och vinden börjar vrida kraftigt. Vi är mitt i ett squall. Vårt vindroder hänger med vindvridningen så vi ändrar kurs ca 50 grader, vindrodret hänger sen inte med utan vi fortsätter gå upp i vind. Jag tvingas dra igång motorn för att kunna hålla emot.

Jag funderar på om läget är tillräckligt stabilt för att jag ska kunna lämna styrplatsen och be maken om hjälp med seglet. Precis då kommer han upp. Tack! Vi beslutar att ta ner gennackern och gå för maskin en stund tills vindarna stabiliserat sig igen.

Jag vaknade ju snabbt i alla fall. Hoppas nu på en lugn fortsättning på min vakt.

Vakten blev lugn men senare på dagen så lyckades vi veva in en rejäl Guldmakrill/Mahi Mahi. VI har fått sådana förut, men denna var snäppet större och kämpade emot rejält. Den kämpade så pass att den drog sönder bromsen i rullen på fiskespöt (Gulan lyckades dock meka ihop detta efteråt).

Atlanten – dygn 21
Inte riktigt fullmåne idag, men nästan, vilket gör att vi har en stor strålkastare på himlen. Visserligen väldigt skönt att se båten, seglen och vad man gör, men den fantastiska stjärnhimlen försvinner. Man ser bara de starkaste stjärnorna och de vanligaste stjärnbilderna. Den där fantastiska stjärnhimlen med enormt djup och oändligt antal stjärnor försvinner tyvärr.

Märks att vi åkt ytterligare västerut. Vi har passerat tidszoner utan att justera klockan vilket medför mörkare mornar. Kanske dags att justera klockan de sista två timmarna imorgon så vi har Barbados tid i kroppen då vi kommer fram.

Atlanten – dygn 22
Nu börjar det bli riktigt blandade känslor. Vi har hittills haft det väldigt bra i vår lilla gungande bubbla. Nu börjar vi dock närma oss andra sidan. Plottern visar 2-3 dygn beroende på vilken fart vi har för stunden. Med känslan av att målet är nära så känns ett par dygn som ruskigt lång tid att behöva vänta på att komma fram. Samtidigt vill man inte att den här enkla vardagen vi har haft ska ta slut. …men oj vad det ska bli skönt att få sova en hel natt i sträck utan att behöva gå upp på två nattvakter.

Atlanten – dygn 23
Idag har jag en riktig mellandag. Vi har ställt om klockan två timmar så det har blivit otakt mellan när jag ska gå vakt/sova respektive när kroppen tror den ska få sova. Tur att vi har vår gast Sofie som ser till att båten julpyntas tillsammans med barnen. Det julpysslades också lite.


Atlanten – dygn 24 – Julafton

Som sagts tidigare så är det inte helt lätt att känna julstämning när det är 30 grader varmt och man gungar fram på havet. Vi har dock inlett dagen för oss traditionsenligt med risgrynsgröt till frukost så vi hade världens lyckligaste son vid frukostbordet.

Nu närmar vi oss verkligen vårt mål Barbados. Sjömil en minskar stadigt och vi förväntar oss komma fram ikväll, tyvärr inte innan det blir mörkt, men ändå tillräckligt tidigt för att det inte kändes vettigt att ta en natt till på sjön och komma fram imorgon bitti. Sen får vi se när vi får komma iland beroende på om inklareringen har öppet mitt under julhelgen….

Atlanten – kvällen dygn 24 – Framme!
Vi kom fram! Det sägs ju att man inte ska komma fram till en okänd hamn när det är mörkt, men så blev det denna gång. Inte helt optimalt, men det fungerade.

Väl ankrade så åkte vi in och hämtade upp Jakob (Sofies man) som flugit hit till Barbados. Ankomsten firades med bubbel och roti (karibisk wrap med kycklingfyllning)

Las Palmas

Vi hade planerat att segla norrut längs Teneriffas kust och sen ankra en natt strax söder om norra udden. När vi stack ut så hade vi jättefina vindar så vi bestämde oss för att segla direkt tvärs över till norra Gran Canaria.

I efterhand så insåg vi att talesättet “Make a plan. Stick to the plan” ibland faktiskt är bra även om man ska kunna vara flexibel också. Vi glömde lite bort anledningen till varför vi tänkte ankra en natt söder om Teneriffas norra udde, nämligen det nordliga svallet som gjorde det omöjligt att hitta en ankringsplats på norra sidan av Gran Canaria.

Efter att ha gått in vid ett par ankringsställen och upplevt vad “not tenuous” i guideböckerna innebar då stora vågor rullade in i vikarna i verkligen innebar så beslöt vi oss för att gå direkt in i Las Palmas trots att det skulle hinna bli mörkt. Fördelen med att komma efter mökrets inbrott var att då har marinan stängt för dagen så då borde incheckningsbryggan vara ledig om man inte kommer allt för sent. Det var i alla fall vår plan. Sen fick vi ta dagen efter som den kommer. Marinan hade sagt att de inte hade någon plats alls pga alla båtar som ska segla ARC (Atlantic Rally for Cruisers), men då hade vi som back up att bara ankra utanför. Dock mycket enklare att ankra i dagsljus än kolmörker, men det fick bli morgondagens problem.

Morgonen därpå gick vi upp till hamnkontoret då de öppnade. Mycket riktigt så blev vi nekade plats men fick betala en liten avgift för tre nätter till ankars. Efter det kunde vi få komma in i marinan eftersom ARC då avseglat. På bryggan på väg tillbaka till båten så möter vi en av de som jobbar i marinan med att fördela platser. Han ber oss avvakta en kvart för han tror han har en plats åt oss trots allt.

Medan vi väntar så kör sjöräddningen en uppvisning med helikopter och ytbärgare så den tittade familjen på medan jag väntade på båten.

Familjen mötte hamnkillen som sa att det fanns en plats till oss bara vi avvaktade en timme. Yay! Vi förtöjde om, men hamnkillen såg lite fundersam ut. Vi var smalare än han trott så det blev en halv plats över. Aj, aj, det skulle inte hamnkontoret gilla… Gulan sa att det inte spelar oss någon roll vilken plats vi får utan att vi även kan ligga i den södra hamnbassängen, Marina Vela Latina. Då sken han upp och vi förtöjde om. Lite längre bort från restauranger och butiker, men med fräschare toaletter/duschar så det blir bara bra. Dessutom samma hamnbassäng som Aurora låg i då Gulan var gast och seglade över Atlanten förra gången. Flashback för både honom och vår gast Sofie (Auroras ena ägare) som kommer om några dagar.

Det roliga var att Felicia sett oss komma in kvällen innan så när vi var väl omförtöjda så blev vi till kvällen inbjudna till Felicia på Jennys födelsedagsbubbel och filmkväll för barnen.

Dagen därpå så pysslade vi på båten större delen av dagen. Vi fick också ombord en riggare från Alisios sailing som bekräftade att de kan hjälpa oss med vårt riggjobb dagen efter att ARC har lättat. Toppen! Nu ska vi bara försöka lokalisera och få tag på de två spanners/vantskruvar som Tomas riggaren beställt till Teneriffa…

På kvällen så kom barnen på Felicia till oss på middag, filmkväll och övernattning. Gissa om vi hade fyra glada barn ombord. Jag tror det var tre ganska glada vuxna ombord på Felicia också som fick en barnfri kväll till att bara göra båten i ordning för avfärd.

Dagen efter så hyrde vi en bil och drog bl.a. till Decathlon för att handla lite nya skor och en ny skaljacka till Ellen. De där barnen bara växer… Ja, jag vet att vi kommer till varmare breddgrader, men några bra fotdon för längre utflykter och något hyfsat regntätt då det kommer en skur misstänker jag ändå kommer att behövas. Lisa hann även med en tur till Ikea på kvällen för att fixa lite inredning inför att Linus ska sova i Ellens hytt under tiden då vi har Sofie ombord. Vi hade sen tidigare ett litet lektält, men en madrass behövdes också för att göra det sovbart i tältet.

 

På söndagen var det dags att vinka av Felicia och övriga som ska segla ARC från Las Palmas till St Lucia. Barnen fick pröva att tuta i Jennys trumpet. De fick ljud men det var bara Jenny som kunde spela olika melodier 🙂

 

På kvällen tog vi sen glatt emot vår gast Sofie och hennes man Jakob som ska hjälpa oss att komma i ordning och iväg. Det blev en riktig mysmiddag på restaurang som start.

Nu börjar vårt jobb med att bli klara. Till att börja med så planerades det meny.

Medan Gulan hängde på båten med riggarna som bytte våra diamantstag (wow wad det gick snabbt och smidigt, ner med ett, tillverka en ny kopia, upp med det nya och sen upprepa) så åkte vi andra och åt lunch på Ikea följt av shopping av torrvaror vilka sen rengjordes för att slippa få ombord kackerlackor. Även onödiga papperskartonger kastades bort.

 

För att barnen skulle få något kul under dessa dagar så åkte Jakob och Gulan med dem till vattenland efter det att de fyllt vår tomma gasolflaska.

Vi jagade även våra vantskruvar som inte kommit efter en vecka trots expresstransport. Gulan ringde och pratade med transportfirman som meddelade att de saknade ett par papper. Efter ett par samtal till firman som vår riggare beställt dem ifrån så lyckades de få ordning på papprena och vantskruvarna kom iväg från Frankrike.

Vi hade dock bett att få veta direkt när de var framme på Teneriffa så vi kunde åka om hämta dem. Den firman hade dock förstått att det var Alisios som skulle montera så han hade packat ner prylarna i en transport som skulle till dem. Det funkade ju visserligen och vi slapp åka och hämta, men chefen på Alisios blev inte direkt nöjd när det dök upp saker han inte beställt, men suckade mest när han fick höra historien.

Vi kompletteringshandlade, satte upp fler fruktnät, stuvade och monterade hjul på jollen så den förhoppningsvis blir lättare att dra upp på land.

Ankarkättingen målades och fick lite tydligare uppmärkning med buntband.

 

Vi mekade även med värmaren, nej vi kommer nog inte frysa, men det kan vara skönt att ibland kunna torka ut fukt. Dels så monterade vi bort utloppet för avgasröret eftersom den läckt in vatten under större delen av seglingen. När det väl var borta så insåg vi att den nog läckt ända sen installationen då båten byggdes. Mellan den yttre och inre plasten ser det ut som jord, det har tidigare varit balsaträ, men av att ha varit fuktigt så har det tokruttnat. Nu blev det en temporär lagning så vi inte får in mer fukt i skrovet eller vatten i maskinrummet, men vi kommer behöva att göra en mer ordentlig lagning när vi kommer hem.

 

Jakob var nere och kröp i maskinrummet och bollade idéer kring hur vi ska få igång värmareväxlaren som vi trir att har stopp i. Vi lyckades skölja igenom den genom att koppla ur värmeväxlaren och sen koppla in en vattenslang från bryggan och spola ur den. Det kom ur en del grus… Efter en urspolning och lite förändring på ett par ballofixer så fick vi faktiskt igång den 🙂

På torsdagskvällen så har de Tapas night inne i de äldre stadsdelarna i Las Palmas. Så vi åkte dit för att få några sista spanska tapas. På väg dit så passerade vi en julkonsert. Kändes lite konstigt med julbelysning och julmysik i värmen, men lite stämningsfullt var det.

Första stället vi gick till visade sig inte ingå i tapaskvällen, men vi passade på att äta ett par toast. De hade dock lite att jobba på avseende presentation. Jag fotade bara den som var toast med paté, men den med marmelad kom ut som en rostad macka med smör på och ett litet marmeladpaket vi sidan av så man fick bre själv. De var visserligen goda, men det kändes lite som ett kulinariskt bottennapp 🙂

Sen kom vi ner till rätt område där det även var en hel del mer folk. Konceptet för tapaskvällarna är att man betalar 2-3 € per tapas och sen finns det billig öl att köpa till. Riktigt kul att gå från ställe till ställe och prova olika saker. Fick dock bara på bild när det åts miniburgare. De riktiga höjdarna var köttfärstoast med stekt vaktelägg och toast med avocadoröra, men de försvann så fort så de hann jag inte fota.

På fredagen när vantskruvarna äntligen kommit så monterades de snabbt och smidigt av Alisios riggare.

 

Samtidigt så gick Sofie, Jakob och jag in till Hiperdino för att handla färskvaror. Ytterligare att stuva, men nu är både kyl och fruktnät fulla och redo för avfärd imorgon.

 

På kvällen blev det avskedsmiddag på restaurang. Riktigt god mat, men lite störande med en firmafest inkl. megafon vid bordet bredvid…

Sen var det helt plötsligt dags att lätta… På med fina båttröjorna för en avskedsbild.

Vi gick sen in till marinan för att tanka. Där var det dock knökfullt… Två jättekatamaraner som skulle tanka en skuta som skulle tankas med tankbil som de väntade på, sen kanske det skulle finnas plats för oss när de gått… Hmm… Så länge vill vi inte vänta. Efter ett överslag kring hur mycket diesel vi behövde (typ 60 liter) så beslöt vi oss för att fylla båtens tankar från dunkar. Vi skulle ändå fylla upp dunkarna så det blev bara ett par promenader extra längs brygga. Tog en timme, men sen var vi klara för avfärd.

Känns jättekonstigt, men helt naturligt på en och samma gång. Allt har bara rullat på med förberedelserna och jag är inte alls nervös.

Det enda som egentligen strulat är att vi inte fått igång SSB-radion. Vi hade en radiokunnig ombord och det verkar som vi saknar en del mellan antenn och antennatuner, men den får vi inte på plats nu. Så den får vi klara oss utan. Vi har även haft lite strul med aktivieringen av satellittelefonens abonnemang, men det hoppas vi löser sig inom ett par dygn. Tills vidare har vi vår Garmin Inreach för kommunikation.

Vi vinkade till Jakob på piren mot Las Palmas marina och sen var det vi, båten och havet.