Månad: februari 2019

Så var vi äntligen här, på Grenada, The Spice Island, som vi hört mycket gott om. Att dessutom få börja vistelsen med en sötvattensdusch gjorde inte saken sämre. Vi gick dock ut hårt första dagen, i alla fall i avseendet att upptäcka ön. Jakob som varit här många gånger hade ordnat en Island Tour med guiden Mike som han kände sen tidigare. Det blev en lång dag med många upplevelser. Det är en färgrann ö med många fina utsikter eftersom det är förhållandevis bergigt. Bilderna gör tyvärr inte ön riktig rättvisa.
   

Vi började med att åka norrut från huvudstaden St George. Lite här och var så stannade Mike minibussen för att visa oss något intressant. Vi fick se många olika sorters fruktträd bl.a. kakaofrukt, muskotnöt, mango, banan, pigeon peas, grapefrukt, papaya, callilou, stjärnfrukt, granatäpple, kanelträd.
 
Kakaofrukt, granatäpple och stjärnfrukt.
    
Kanelträd, bananblomma, gurkmeja (turmeric) och papaya.
 
Grapefrukt och inplastade bananklasar. De bananer som är tänkta att exporteras, de odlas insvepta i luftiga plastpåsar för att skydda dem mot ohyra.
  
Mike visar Tania.Man äter roten under bladen, är ungefär som sötpotatis i smaken om jag minns rätt. Callilou är de snarlika stora bladen på andra bilden, de används ungefär som spenat i soppor m.m. Sista bilden visar sockerrör som används vid romtillverkning.

Muskotnötsträd och själva frukten. De ljusa skalet gör man marmelad m.m. på. Det röda kallas mace och även det torkas och mals precis som själva muskotnöten som är det svarta/bruna under macen.

  

Vårt första riktiga stopp för dagen blev vid Concorde Waterfall. Ett mysigt litet vattenfall där vi fick möjlighet att bada i svalkande sötvatten. Sååå länge sen. Sötvatten och ca 20 grader. Härligt uppfriskande när man till vardags är bortskämd med saltvatten som håller ca 30 grader.

Andra stoppet var vid Grenadas muskotnötsfabrik som ligger i samhället Gouyave. De är i volym näst största producenten i världen avseende muskot. Det är främst lokala bönder med små gårdar/trädgårdar som levererar nötter till fabriken. Tidigare så fanns det en del plantager, men de flesta av dem förstördes av orkanen Ivan 2004. Ivan förstörde nämligen 80% av ön Grenada. Några av de innersta delarna var det som klarade sig och där finns fortfarande ett par större odlingar.

Jag trodde att fabriken både malde och packade muskotnötterna. Oj, vad vi blev förvånade när det var som att kliva rakt in i en fabrik på 1800-talet.
  

Här sys jutesäckarna för hand och destinationen handmålas på säckarna.
  

Alla nötter sorteras för hand.
 

Efter en lunchpaus så drog vi vidare till Grenada Chocolate factory. En väldigt liten fabrik, men som på genuint sätt producerar god choklad.

Först torkas, sorteras, vägs och rostas bönorna.
  

Sen mal man dem två gånger tills man får en slags kakaosmet.
 

En av de nya saker som vi lärde oss var att man först gör ”kakaosmeten” som man ska göra chokladkakor av. Innan man häller smeten i formar så tillsätter man kakaofett. Kakaofettet framställer man genom att ta samma kakaosmet och sen pressa den under högt tryck i speciella cylindrar. Kakaofettet separeras då från kakaon och man får dels rent kakaofett och dels ”kakor” som man sen pulvriserar och får kakaopulver.
  

När kakaosmeten har fått rätt mängd kakaofett och ev socker i sig så hälls smeten i formar och får stelna. Sen handpackas chokladkakorna i folie och papper. Detta görs i fabrikens enda rum med AC så arbetarna tycker det är lite svalt där och är väl påklädda.

Ytterligare ett ställe som man bör (ska) besöka på Grenada är Rivers romdestilleri. Det ligger precis i närheten av chokladfabriken så självklart så stannade vi till även där. Rivers producerar rom så som man gjorde på 1800-talet. Hela processen från sockerrör till buteljerad rom tar ca 10 dagar. Man producerar endast 600 flaskor per dag. I och med att produktionen är så liten så producerar man bara vit rom som inte har hunnit lagras. Man gör den i två varianter, en som är 74-85% alkohol och en som man blandar ner till 69% så den är tillåten att ta med på flygplan utan att det klassas som farligt gods. Man blandar även ett par egna rompunch.

Hela fabriken drivs av ett vattenhjul som transporterades i delar på båt från London 1785. Vattnet kommer från Antoine river där man byggt en damm. Mandriver både ett transportband för sockerrören och en ”sockerrörskross” med mekanik kopplad till vattenhjulet.
 
  

Det blir en del spill efters att sockerrören krossats… Detta torkas dock och resterna används till att elda under det s.k. boilinghouse där man värmer upp den saft som pressats ut ur sockerrören. Sockersaften filtreras och slevas sen bort till den ände där man värmer sockersaften så att delar av vätskan kokar bort. Det tar ca 45 min, sen har ”sockergeggan” en sockerhalt på ca 16%.
 
Sockergeggan leds sen in i ett angränsande rum med stora kar där den fermenteras i åtta dagar. Ingen jäst tillsätts utan det räcker med de bakterier som finns kvar i tankarna sen föregående körning samt värmen från solen. Man får då alkhol på ca 14%.
 

I de sista steget så dubbeldestilleras alkoholen så att man få en alkoholhalt på minst 74% (blir det mindre så leds det tillbaka och destilleras igen).

 

Häftigt att så enkel teknik fungerar. Det blir dessutom riktigt bra rom av det hela. Njae, inte något man sitter och sippar på, men god att blanda drinkar på bara man kommer ihåg att ta lite mindre än man gör av den 40%-iga rommen…

Vi var riktigt effektiva denna dag så vi hann med ett bonusstopp på Grenadas gamla nedlagda flygplats. Landningsbanan är fortfarande i gott skick, men används inte längre då flygplatsen flyttats ner till södra delen av ön. Ett par coola övergivna flygplan (med CCCP och ryska bokstäver på…) fanns dock kvar…
  

Vi fick sen även en bonusavslutning på dagen. Vi fick nämligen följa med hem till Mike. Där bjöd han oss på egenodlad kakaofrukt och vi fick även hemgjorda kakaobollar som man kokar kakaote på med oss hem. En väldigt gästfri man och familj som verkligen bjöd på sig själva. Kul att även få sen hans grönskande trädgård som hans son visade oss runt i.
 

Vi var verkligen helt mätta på intryck då vi kom tillbaka till marinan och jag tror vi alla sov väldigt gott. En lång men fantastisk dag. Ett stort tack till Mike som bjöd på både sig själv och sitt hemland.

Vi fick riktigt fin glassarsegling ner till Carriacou och Tyrrel Bay. Solen sken och vi hade lagom starka vindar in från aktern. Härligt!

Vi började med inklarering och en lugn eftermiddag ombord. Innan vi åkte in för att äta middag så tog vi en jolletur bort till en liten lagun med mangrooveskog runtikring. Denna lagun används som förtöjningplats då det är en orkan på gång så det finns förberedda kraftiga rep på flera ställen bland träden.

Det var visserligen ett riktigt myggträsk, men stillheten, lukterna och tystnaden var mysig att få uppleva. Även kul att kunna visa barnen hur mangrooveträden växer eftersom vi har läst om dessa i geografin och att de används för att förhindra erosion. Blir så tydligt då man får möjlighet att knyta ihop de teoretiska kunskaperna med att kunna visa saker i praktiken.

Dagen därpå så tog vi bussen in till Hillsborough där vi timade in en lunch innan vi fortsatte med en annan buss till Windward där de bygger träbåtar på gammalt klassiskt sätt med gamla verktyg m.m. Det var lite av en flopp eftersom de hade ett skrov på g men ingen som byggde när vi var där.

Vi tog däremot en promenad till en närliggande strand som var en del av någon form av naturskyddsområde där vi var helt själva och fick bada i alldeles lagom stora vågor som bröt då de rullade in mot stranden. Mysigt.


 
  

På vägen hem så passade det sig återigen att äta i Hillsborough. När vi var på väg mot en restaurang så står Sofie helt plötsligt och hoppar jämfota utanför en annan restaurang. Visade sig att Big T som de lärt känna på Union Island under sina tidigare säsonger här och som då hade en restaurang på Union Island nu hade flyttat och öppnat ny restaurnag här på Carriacou istället. Dock samma namn, Big Citi grill. Det blev således att vi åt hamburgare i världsklass här istället dock efter att vi njutit av sundowners på restaurangens strandremsa. Härligt att sitta i en solstol med sanden mellan tårna, titta på solnedgången och njuta av en pina colada. De hade dessutom bra wi-fi så även barnen var nöjda. Ett ställe som vi varmt rekommenderar.

Vi upplevde att Carriacou var ganska annorlunda jämfört med Union Island. Carriacou är klart mindre turistigt även om det självklart finns restauranger som vänder sig till turister, men t.ex. Hillsborough känns som en stad där lokalbefolkningen lever sina liv och de butiker m.m. som finns uppfyller deras behov och är inte bara fyllda med souvenirer. Vi hittade en helt ok supermarket inne i Hillsborugh, ganska lika de andra affärer vi redan träffat på.

Vad som överraskade oss var Alexis vid Tyrrel Bay, en helt nyöppnad mataffär som känns västeuropeisk då man kommer in i den. Inte så mycket Europeiska märken, men en del importerat från framför allt England, USA och Canada. Här fanns bagels att köpa. Sååå gott med riktigt bröd. Inte den billigaste affären kanske men vi hittade grymt god rökt korv här som vi hoppas kunna få tag på även då vi tar oss norrut.

Efter ganska få men mysiga dagar på Carriacou så seglade vi ner till Grenadas huvudstad St George’s där vi faktiskt fick plats i den lite billigare marinan Grenada Yacht Club.

Nästa stopp blev Clifton på Union Island i Grenadinerna där vi tänkte fira nyår. Vi hade ett väldigt gungigt dygn dit och jag var rejält sjösjuk så det var skönt att komma fram.

Medan vi letade ankarplats så blev vi inropade till en brygga utanför en restaurang. Enligt vår guide Jakob så var det en av de tråkigare restaurangerna på ön, men sååå skönt att ligga vid en brygga och dessutom lättare för alla att komma och gå som de vill.

 

Första lunchen blev på Barracuda som ägs av en italienare så planen var pizza till alla. Det visade sig dock att de bara hade deg till en pizza så det blev en jättecalzone till barnen som de fick dela på och vi andra fick tänka om och välja annat till lunch.

Vi tog sen en promenad till flygplatsen för att klarera in. Medan jag klarerade in så tog de andra en dricka på flygplatsens “Shopping Centre” aka minibar. De hade toalett, men man fick spola med hink 🙂

Sen var vi bara tvugna att insupa atmosfären borta på kitestranden innan vi tog oss tillbaka till båten för att hämta jollen så vi kunde ta oss ut till…
 

…Happy Island!
 

En liten konstgjord ö byggd av snäckskal där det endast finns en bar och fin utsikt mot solnedgången. Vi fick oss varsin riktigt god rompunch respektive pinacolada att njuta av.
 

Precis när solen gått ner så fick vi även njuta av en show av en av kitesurfare som åkte fram och tillbaka och gjorde konster och high five med barnen. Coolt!

Dagen på nyårsafton spenderade vi på sandstranden på andra sidan ön vid Sparrows resort. En riktigt fin och lugn sandstrand med tillgång till bar, restaurang, toaletter m.m. Sofie hittade t.o.m. en nagelsalong så hon och Ellen fick sina naglar målade inför nyårskvällen.

Vi hade en riktigt mysig dag och fick även se pelikaner flyga och fiska. Häftiga fåglar.

På kvällen så blev det nyårsmiddag på restaurangen som hade bryggan vi låg vid, annars hade vi inte fått ligga kvar. Inte direkt mysigt, men en upplevelse. Vi firade ganska många högtider samtidigt. På bryggan satt flaggor som det stod Happy Valentine på, inomhus hade de julgran och andra juldekorationer, vi åt nyårsbuffé och tallriksunderläggen såg ut som pumpor…

Under större delen av middagen så var det ett band som spelade på steel drums. Ljudnivån var lagom kvällen innan då vi var på båten, men inne på restaurangen så kunde man knappt höra vad de andra kring bordet sa. Kändes lite sällskapsresanaktigt, men det var lite kul att äta från en buffé och pröva lite olika karibiska rätter.

Tolvslaget spenderade vi ute på huvudgatan tillsammans med i stort sett alla andra på ön. Varje liten restaurang/pub med aktning hade stora högtalare ute och spelade musik. Så massor med musik, människor och glädje.

Vid tolvslaget så hade de även ett riktigt fint fyrverkeri.

Morgonen därpå så åkte vi vidare till Tobago Cays för ett par dagars snorkling och solbadande. Det var massor med båtar där, som precis som oss åkt dit efter nyårsfirandet. Vi lyckades dock hitta en ankarplats inte allt för långt från Baradal där det simmar runt mängder med sköldpaddor. Jag, Gulan, Jakob och Ellen snorklade bort till ön och tillbaka. Häftigt!

 

På kvällen åkte vi in till stranden på Petit Bateau där det grillas hummer/languster m.m. Sofie och Jakob kände några av organisatörerna så vi åt hos Kapten Kojak. Riktigt mysigt med kulörta lampor i träden runt borden, sand mellan tårna och god mat på bordet. Jakob tyckte dock att vi andra lämnade för mycket hummer när vi inte orkade pilla inne i alla smala ben så han rensade våra rester innan han lät tallrikarna bli avdukade. Det tog så lång tid så det slutade med att vi vänligt blev bortkörda från bordet för de hade fler gäster på ingång som behövde våra platser, hahaha.
 
 

Vi fick vänta en stund på maten så barnen lekte en del innan. Blev både palmklättring, öppning av kokosnötter och boule med kokosnötter.

Dagen därpå så tog vi istället jollen till ön så även Linus som inte orkar simma lika långt fick möjlighet att snorkla. Det blev både lite sköldpaddssnorkling och snorkling på revet norr om sandstranden. Kul att få se lite fiskar också. Ellen var riktigt uppmärksam så hon och jag fick se ett par små bläckfiskar. Tyvärr så hade jag inte kameran med så de fastnade inte på bild. En av sköldpaddorna sen tidigare hade vi dock en bild på.

Vi låg kvar ytterligare ett par dagar så då hann vi träffa besättningen på Nadine lite också. Barnen fick både bada/snorkla och klättre i palmer tillsammans. Inne på en av öarna byggde de en riktigt cool koja mha palmblad under en av palmerna. När de letade palmblad så hittade de stora eremitkräftor som gömde sig där under. Häftigt!
 
 

På väg tillbaka till Union Island för att klarera ut så stannade vi till en stund vid Petit Tabac. Det är egentligen inget speciellt med denna ö som är en väldigt liten obebodd karibisk ö med lång sandstrand. Den hade nog inte fått speciellt mycket uppmärksamhet om det inte var så att detta är romsmugglarön där kapten Jack Sparrow blir ilandsatt i första filmen om Pirates of the Carribean. Lite kul att ha varit där.
 

…och ja, jag stegade från en palm, men glömde kolla att det var den ihåliga palmen så vi hittade inte rommen.

Som ni läste i förra inlägget så var vårt första stopp efter Atlanten Barbados. Vi kom fram sent på julaftonskvällen så vi bestämde vi oss för att fira jul på juldagen istället.

Det var lite jobbigt att ankra eftersom vi kom fram efter det blivit mörkt, men vi hade fått bra instruktioner från Jakob om i vilken del av Carlisle Bay som det borde vara enklast att hitta en plats. Carlisle Bay ligger precis utanför huvudstaden Bridgetown.

Väl ankrade så tog vi dock jollen in och hämtade upp Jakob. Linus hade tyvärr hunnit somna, men vi andra skålade i bubbel ombord och vi fick smaka rotis som Jakob hade med sig ombord. Roti är en typ av wrap fylld med en curryröra som oftast innehåller kyckling, men det kan även vara biff, fisk, potatis m.m. Sofie hade pratat om rotis till och från under hela atlantöverfarten så det var riktigt kul och gott att få prova. Kan avslöja att det har blivit en hel del rotis efter den första.

Första dagen så tog jag cykeln bort till kryssningsterminalen för att klarera in. Lite nervöst med första inklareringen, men det gick supersmidigt. All personal var väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är en helt annan värld man kommer till. Det mesta görs i lugn och ro så man får inte ha bråttom och det är ingen mening med att stressa på dem, bara sitta lugnt och vänta.

Dessutom så är det pappersarbete på riktigt och karbonpapper används flitigt och finns numer även ombord (det var inte direkt kul att behöva skriva tre likadana crewlists efter varandra hos customs och sen två till hos immigration…). Också lite häftigt att man skrivs in i en tjock bok/liggare så det känns lite som man är tillbaka på hamnkontoret tidigt 1900-tal eller liknande. Det stämplas dessutom både datum och andra stämplar på de flesta papper. Tyvärr får man inte fotografera inne på kontoren.

Under dagen och eftermiddagen så städade vi båten och försökte få lite julfint. Vi byggde även ihop vårt pepparkakshus som vi köpte på Ikea på Gran Canaria. Får se hur länge det håller ihop… Det ryktas att de har en tendens att säcka ihop ganska snart när de blir fuktiga. Stämmer! Andra bilden är från två dagar senare…

Vid fyratiden (precis innan stängning visade det sig) så tog vi jollen in till stranden för att möta upp Sofie och Jakob för resans första Rompunch för oss och Fruitpunch för barnen. Vi var dock uppenbart ringrostiga då vi skulle få in jollen på stranden. Vi var inte alls tillräckligt snabba så vi fick en jättevåg som bröt in över aktern på jollen så vi blev dyblöta, men, men det torkar ganska snabbt i solen. Drinkarna var dock supergoda även om den härliga miljön säkert gav en hel del till upplevelsen också.

Väl tillbaka på båten efter att de körde bort oss från parasollen och strandstolarna som de höll på att plocka undan så var det dags för lite julfirande. Först lite Kalles Jul….

…och sen en minivariant av julbord. Vi hade i alla fall sill, ägg och nubbe även om skinkan och gravade laxen saknades.

Självklart följt av paketöppning.

Dagen efter var den 26:e och helgdag så det mesta på ön skulle vara stängt. Vi passade därför på att åka till Jakobs lägenhetshotell där vi utnyttjade wi-fi, tvättmaskin och pool. Superskönt med en lugn slappardag och doften av ren tvätt är underbar.
 

Vi fick även se apor i trädgården utanför lägenheten. Kul!

På kvällen så tog vi bussen till Oistin. Vi gick ut på fiskepiren i hopp om att se någon av sköldpaddorna som bor där i krokarna, men det hade redan börjat skymma så det var svårt att se. Jag tror jag såg kölvattnet efter en sköldpadda då den dök, men inte mer än så.

Middag åt vi vid fiskemarknaden. Supergod grillad fisk i härlig charmig miljö, men några av de mest nonchalanta och arbetsskygga servitriser jag någonsin träffat på. Sofie hade dock varnat om den attityden så det var mest kul att få uppleva.

Dagen efter hade affärer m.m. öppnat efter julledigheten. Vi tog då en taxi till besökscentret för Mount Gay, romdestilleriet. Vi vuxna tyckte det var intressant och gott medan barnen mest passade på att utnyttja deras wi-fi. I baren efteråt så träffade vi besättningen från S/Y Mathilda. Riktigt kul. Visade sig dessutom att de hade tre Scania-kollegor till mig ombord.

Eftersom barnen inte riktigt uppskattade besöket på Mount Gay så hängde barnen och maken på båten dagen efter. På förmiddagen så flyttade Sofie och Jakob ombord och på eftermiddagen så åkte de och jag till Banks Brewey för ett studiebesök.

En helt annan och mindre turistig upplevelse än romdestilleriet. Kul också att se hur miljömedvetna de är. Deras nya buterljeringsline drivs av solkraft och de berättade att ca 90% av alla flaskor pantas och kommer tillbaka och återfylls. Väldigt bra eftersom de inte har någon flaskfabrik på ön.

Det var sen dags för vår sista dag på Barbados. Jag började dagen med att klarera ut så det var gjort. Jag fick sällskap av Jakob som ville passa på att handla lite taxfree rom.

Vi tog sen bussen till Rockley beach för att få lite beachhäng också. Vi hann ju inte riktigt det innan det var dags för julfirande så det var skönt att ligga i en solstol och bara slappa. Blev dock inte massor med slappande för mig och Jakob eftersom vi tog en promenad till en närliggande affär för att fylla på med färskvaror innan vi går mot Grenadinerna där det är ont om affärer.

Väl tillbaka till Bridgetown så gick Jakob och jag till ytterligare en affär för att handla torrvaror och lite mer grönsaker medan de andra åkte till båten. Jakob och jag hade en ganska lugn timme. De andra hade det dock mer spännande…

När de kom ut i ankarviken så hade de svårt att hitta båten. Det visade sig att den hade draggat typ 100m då det kom ett squall, men som tur var så hade ankaret fått nytt fäste där. (Vi rörde oss från den röda ringen till där den svarta båtsymbolen är) Det var dock snälla båtgrannar som larmat kustbevakningen då båten draggade så de hade varit ombord och försökt få ut mer ankarkätting men inte lyckats. De hade dock varit där till och från för att se till att båten inte draggade mer. När maken kom ut till båten så fick han dock börja med att fylla i en massa papper för en incidientrapport så de var precis klara när Sofie hämtat mig och Jakob inne i stan.

Eftersom vi hade en natts segling framför oss så brydde vi oss inte om att ankra om utan vi lättade ganska omgående istället. Det var tur att Sofie kom på att vi borde ropa ut ett tack på VHF:en eftersom att vi såg en liten jolle åka efter oss i full fart, men när vi tackade för hjälpen och sa att vi var på väg till Union Island så vände de. De trodde att vi draggade igen och var snälla nog att försöka hinna ikapp båten för att ta hand om den. Vi är supertacksamma för alla som bryr sig där ute och som hjälpte oss.