Vi hade egentligen tänkt gå in i ytterligare ett par franska hamnar och kanske även kunna ta tåget in till Paris. Visade sig att tågmöjligheterna var begränsade (dyrt och tog lång tid så känns enklare att åka en weekend från Skavsta då vi kommer hem) samt att det förutom närmsta dagen med hyfsat gynnsamma vindar så skulle det sen bli motvind, motvind och motvind. Vi bestämde oss därför att ta en nattsegling och ta oss ganska rakt västerut, hela vägen till Alderney som vi hört ryktas ska vara fint (även lite billigare förtöjning än de franska hamnarna för vår del…).
Utan att vi hade koll så visade det sig att vi kom mitt i Alderney week, vilket är en årligen återkommande festivalvecka med massor av aktiviteter. Vi hade tänkt ligga här ett par nätter för att sen gå vidare till Guernsey dit vi väntade ett antal paket med vindroder i. Paketet blev dock försenat så vi stannade på Alderney i nästan en vecka vilket blev mycket lyckat.
Första dagen så var det en hel del aktiviteter nere i hamnen, bl.a. ankrace a’la vattenfestivalen (för er som kommer ihåg den). Känns dock som om de hade glömt det där med tidvatten… Första budet var att första ankan ut ur inre hamnen var vinnare. Dock så strömmade tidvattnet in i hamnen vilket gjorde att det blev första ankan in till piren som vann istället 🙂 Sen hade de flygtävlingar a’la RedBull challenge, vilket innebar att bygga egen flygfarkost och sen kasta sig ut från piren, typ 4-5 m högt. Vi tittade på en del men åkte sen tillbaka till båten då det började regna och barnen frös.
Vi hann även med ett par besök uppe i stan som var riktigt mysig. En dag så hade de massor av aktiviteter uppe på huvudgatan. En aktivitet var att gå runt och titta i skyltfönstren för att hitta vad det var för pryl som inte passade in. Lätt i vissa fönster men grymt klurigt i presentbutikernas myller av prylar.
Självklart så ville vi se lite av ön också så vi tog en långpromenad med lite geocaching men målet var Fort Albert och Bibette Head. Fort Albert var som namnet antyder ett gammalt fort där man kunde gå runt i gamla vallgraven och kika in i en del fönster. Hade vi varit lite mer framfusiga så hade vi nog kunnat gå runt mer inne i det gamla fortet, men när man som svensk ser en skylt med ”Keep out, state property” så tar det emot att gå in även om grindarna står på vid gavel och inte en kotte är i närheten… Dock ett stort fint fort som det är lite synd att de inte gjort mer tillgängligt.
Bibette Head som är en del av Atlantic Wall har de dock gjort väldigt tillgängligt. Informationsskyltar lite här och var och möjligt att gå in på flera ställen. Tur var att vi fick lite tips från turistinformationen så vi hade med oss ficklampor och kunde utforska även de mörka utrymmena 🙂
Vi hade även ett par dagar med lite ruggigt och blött väder så en del av aktiviteterna blev inställda eller flyttade. Vi passade då på att utbilda barnen i vad Afternoon Tea innebär. Supermysigt på lokala Alderney Sailing Club där intäkterna dessutom gick till deras ungdomsverksamhet. Dubbel bra.
Tyvärr så missade vi färgkastartillfället (typ Color run, men utan löpningen), men vi missade inte vattenkriget. ”Come armed” löd uppmaningen. Tur vi hade vattengevär i båten. Vattenkrig och slip n’ slide uppskattades av både barn och föräldrar.
Lördagskvällen toppar dock allt. Vi läste att det skulle vara fackeltåg genom stan vilket lät mysigt, men fick även höra av en lokalbo att som barn hade hon bara upplevt det som köande och väntande. Dels kö för att köpa fackla och dels väntande innan fackeltåget gick iväg. Vi valde därför att gå direkt till festplatsen där fackeltåget skulle sluta. Där fanns öltält och en eldshow med Cirkus Pazaz. En riktigt bra eldshow och så läckert när det var nästan beckmörkt. Dock svårfotograferat…
…men fackeltåget var också riktigt häftigt. Säkert ett par tusen deltagare med omkring ettusen facklor som tågade in på festplatsen. Dessa facklor kastades sen på ett jättebål med lastpallar. Ser ut som ett brinnande kors, men det ska föreställa svärdet i stenen. Temat på årets Alderney week var nämligen Myter och Legender.
Höjdpunkten var ett sprakande fyrverkeri där vi trodde att vi fått se finalen tre/fyra gånger innan den riktiga finalen kom. WOW!
En nöjd familj gick tillbaka till hamnen och jollen och letade sig i mörkret tillbaka till rätt båt.
På måndagen gick vi äntligen mot Guernsey och vårt väntande paket. Här gällde det att passa tidvattenströmmarna i ”the Swinge” utanför Alderney. Här kan det bli riktigt kraftiga strömmar och overfalls som gör resan allt annat än behaglig. Vi kom dock vid slackvatten och märkte inget speciellt alls.
Det gick dock lite snabbare när vi efter en kort men fin segling kom till Little Russel utanför Guernsey. Dryga sex knops medström gav en hastighet på över 12 knop!
Lugnade som tur var ner sig strax utanför inloppet till hamnen så vi kom in lugnt och fint. Väldigt proffsigt gäng i hamnen. Vi blev snabbt mötta av en jolle och blev anvisade plats, i yttre hamnen, precis enligt våra önskemål. Dock tur att vindarna var från rätt håll och inte allt för starka då det blev en halvklurig fickparkering. Lite häftigt att se de stora tidvattensskillnaderna som just nu ”bara” var dryga 6m. Vid högvatten var det bara det vita högst upp på pirerna som syntes ovanför vattnet…
På tisdagen åkte vi över till Boatworks+ (båtshop och reparationsfirma), vilka var de som varit snälla nog att ta emot våra paket. Fyra fina paket med vårt vindroder, aka vår nya besättningsmedlem som efter förslag från släkt och vänner på facebook döptes till Dobby med motiveringen ”Quietly and naturally performs its duties… needs no attention, no food and never talks back!” – Döpt efter husalfen i Harry Potter. Vi får se det där med ”no attention”, men den ska enligt leverantören vara tyst och den bör inte behöva mat i alla fall.
Vi var lite oroliga över om vi skulle klara av att installera vindrodret själva. Boatworks+ hade inte möjlighet att hjälpa oss denna vecka så det var bara att börja fundera. Efter en halv dags klurande…
…och ytterligare en dags borrande och skruvande så var det faktiskt på plats.
Det hade dock inte alls gått utan hjälp av sonen som är liten och smidig men ändå tillräckligt stor för att hantera verktyg. Utan honom hade vi inte fått backing plate och muttrar på plats för det innersta stödbenet. Då hade det blivit ytterligare en dags arbete för att göra utrymmet åtkomligt för en vuxen.
Nu sätter vi äntligen kurs mot Frankrike och Biscaya.