På vår väg norrut så gjorde vi ett snabbt stopp vid Clifton på Union Island för att klarera in men fortsatte sen till Chatham Bay för att ankra. Där blev vi kvar ett par dagar och lärde känna besättningen på den amerikanska båten MarVyn lite bättre. Kul för barnen med två nya kompisar att leka med. Vi måste verkligen ha softat här för jag hittar inga bilder alls…
Jag är såååå glad att vi på vägen hit har fokuserat på att de ska bli bra på engelska. Båda barnen pratar nästan obehindrat och gör sig väl förstådda även om det blir lite galen grammatik och ordval ibland. Vi har träffat andra barnbåtar där barnen inte kunnat engelska lika bra och de barnen får inte alls samma kontakt och utbyte med andra barn.
Efter Chatham Bay så fick vi en ganska tuff men ändå bra segling upp till Bequia. Det här var en riktigt mysig ö (om än lite turistig) som jag gärna kommer tillbaka till. Vi låg fint ankrade utanför Princess Margaret Beach.
När vi var här så hängde vi en hel del på stranden då vi inte hade skola ombord. Vi promenerade lite längs strandpromenaden, men tog det mest lugnt. Passade även på att titta in hos Doris som är en av matbutikerna här. Inte billigt ens nästan, men med mycket importvaror så du kunde få tag på märken som inte finns i andra butiker. Upplever dock att de vanliga matbutikerna på Bequia var alldeles tillräckliga för mathandling och grönsakerna i stånden längs gatorna var jättefina.
Barnen fick även pröva på dykning här. Vi visste inte om de ganska omgående skulle komma farande ur vattnet och vara irriterade för att det där gick ju inte alls, men våra farhågor var onödiga. De försvann ner under vattnet med ett par instruktörer och var borta i ca en halvtimme och kom upp nöjda och glada. Dykcentret bad om ursäkt för att de introducerat en så dyr hobby för våra barn 🙂
Från Bequia hade vi en riktigt kort men bitvis rejält gungig segling upp till St Vincent där vi la oss på boj vid marinan Blue Lagoon som vi hört skulle vara en säker plats. St Vincent har ryckte om sig att de har en hel del kriminalitet, men de verkar jobba med det och på facebook så kommer det mer och mer positiva rapporter så det verkar gå åt rätt håll. Dock så hade vi inte så många dagar till övers för denna ö så vi valde ett ställe som vi hört var både säkert och enkelt.
Från Blue Lagoon tog vi en buss upp till huvudstaden Kingstown. Såg inte så mycket av stan, men de hade fin marknad och vi hittade en riktigt bra slaktare vilket det varit ruskigt ont om på den här sidan Atlanten.
Från Kingstown tog vi faktiskt en taxi norrut eftersom busslinjerna dit var väldigt tveksamma och inte gick hela vägen. Målet var Wallilabou där de spelat in en del scener till Pirates of the Carribean.
Tyvärr lite som vanligt här i karibien så når de inte riktigt i mål när de har något att visa upp. De har flera saker som skulle kunna bli riktigt bra turistattraktioner. De är säkerligen bra precis då de är nybyggda, men de underhålls inte och jag tror inte man riktigt förstår hur lite som behövs för att det skulle kunna bli riktigt bra. Dock kul att ha sett Wallilabou och kul att kunna visa barnen hur mycket fusk det är bakom kulisserna på en film.
Vi seglade även förbi här på vår väg norrut så vi fick se den berömda klippan där piraterna hänger på lite närmre håll.
Andra dagen på St Vincent så tog vi bussen lite mer inåt ön och upp i bergen för att titta på Montreal Gardens. Flera sa att dit kan ni inte ta en buss och vi visste att vi inte skulle komma hela vägen fram med ordinarie busslinje, men de flesta chaufförer kör hela vägen om man betalar lite extra. Uppåt bergen så var St Vincent en fantastiskt fin grön ö.
Montreal Gardens är en trädgård som är hyfsat planlagd, men som fått växa sig ganska vild. Dock kul att se hur de byggt upp odlingsbänkar av kokosnötsskal.
Många fina blommor fanns det.
…och ett och annat lite ekivokt träd…
När vi skulle promenera tillbaka ett par km till där bussen gick så började det regna och det såg inte ut som det skulle sluta heller. Vi övade då på att inte vara så svenska så vi frågade ett kanadensiskt par som kommit dit med taxi om vi kunde få lift ner till bussen. Det var inga problem alls och vi fick t.o.m. skjuts hela vägen ner till marinan eftersom de hyrt en lägenhet inte alls långt därifrån. Snällt av dem och vi fick se ytterligare lite till av ön. Vi upptäckte att man här, precis som på många andra öar, inte får ha stora reklamskyltar utan man målar istället hela busshållplatser eller hus med det man vill göra reklam för.
En sak som verkligen skiljde St Vincent från andra öar är att de här är väldigt måna om och stolta över sina hus, vilket gör att de flesta hus är dels lite större men framför allt väldigt väl underhållna. Mångas mål i livet är enligt vår ena taxichaufför att man ska bygga sitt drömhus.
Efter ett dopp i poolen och ytterligare en utklarering så fortsatte vi dagen därpå upp till St Lucia.
