Guadeloupe och Ilet de Saintes

Det var en härligt kort segling från Dominika upp till Ilet de Saintes som är en ögrupp som tillhör Guadeloupe. Vi hade läst i guideböckerna om att det var huggsexa för att få tag på en boj och det stämde verkligen. Vi hade turen att få en boj, men Felicia fick åka bort en bit och ankra.

Eftermiddagen spenderades med att bada, bada och bada från båten. Framemot kvällen så gick vi in till den lilla staden på huvudön Terre-de-Haut, dels för att klarera in och dels för att se vad som fanns här. Ett riktigt mysigt litet samhälle.

Dagen efter så promenerade vi upp till Fort Napoleon. Inte så jättelång promenad, men bara uppför, uppför och uppför i värmen så det var skönt att komma upp till skuggan. Fortet var väl bevarat och innehöll en utställning om Ilet de Saintes historia. Jag tyckte dock det var roligast att gå runt och titta på miljön.

En av invånarna på fortet

Efter en picniclunch utanför fortet så promenerade vi över till andra sidan av ön för att förhoppningsvis bada vid en av öns finaste stränder, Baie de Pompierre. På vägen dit så passerade vi deras idrottsplats som var full av naturliga gräsklippare.

Väl framme vid stranden så var det inte ens nästan badbart pga hela stranden var fylld av illaluktande saragassotång.

Man kunde dock promenera längs klippstranden så man kom till en mindre sandstrand en bit bort. Så det blev bad där istället. Barnen passade på att gå och simma över till en närliggande ö och sen även promenera upp på toppen och titta på utsikten.

Vi tog en annan väg tillbaka och hamnade på en lekplats som barnen verkligen utnyttjade till max. Härligt att se.

Efter att vi fyllt på våra väskor med lite färskvaror så åkte vi tillbaka till båtarna och åt middag. För att morgonen efter segla upp till Malendure på huvudön Guadeloupe. Malendure ligger precis innanför Pigeon Island som i sig tillhör Costeaus National Park som är känd för sin fina dykning och snorkling. Hela Guadeloupe är en väldigt fin grön ö.

Vi låg flera dagar utanför Malendure och bara njöt av livet. Vi hyrde även bil tillsammans med S/Y Felicia så vi fick möjlighet att åka runt och utforska ön.

Vi hann dock med en del skola också. Under denna vecka så fokuserade vi på NO och hur olika lösningar fungerade. Riktigt kul att labba med barnen.

Olika blandningar som skulle försöka separeras
Hur bra löser sig olika saker?
Lösningar som filtrerats

En av dagarna åkte vi upp till Point a Pitre. Största anledningen var att vi behövde ett nytt startbatteri så vi behövde upp till marinbutikerna där. När vi ändå var i krokarna så besökte vi museumet ACT som är ett museum som berättar hela slaveriets historia. Väldigt intressant och bra interaktivt upplägg. Tyvärr så fick man inte fotografera något så vi får bära med oss de minnena i huvudet. Vi tog dock en bild utifrån på museumets häftiga arkitektur.

En av de andra dagarna så åkte vi ner till södra delen av ön, till Basse Terre. Där besökte vi Fort Louis Delgres. Ett fort som omväxlande har varit franskt respektive engelskt i flera omgångar och också bytt namn hela tiden. För ett tiotal år sedan bytte man till nuvarande namn för att hedra minnet av Loius Delgres som starkt bidrog till slaveriets avskaffande. Det var ett väldigt väl bevarat fort. Här har man även den mätutrustning som övervakar öns vulkans seismiska aktivitet och under vulkanens förra utbrott så var det här man hade övervakningscentrumet.

Fortets huvudentré

Minnesmonument över Louis Delgres (inne på fortets område)

På vägen tillbaka upp till Malendure så passerade vi öns värmekraftverk som drivs av jordvärme. Coolt!

Vi passade även på att stanna till vid ett kaffe- och chokladmuseum. Tyvärr var precis all information på franska, men vi kunde lista ut en del av tillverkningsprocessen i alla fall.

De har fortfarande ett kafferosteri och kvarn här så de säljer sitt eget kaffe även om de inte längre odlar och torkar bönorna här.

Sen fick vi skynda oss tillbaka till båten för att hinna till Esters 9-årskalas ombord på Felicia. Tyvärr hade ankarlinan till jollen fastnat under en sten så jag var tvungen att bada innan vi kunde åka tillbaka.

De andra vuxna (som får) har även passat på att dyka en del. Vi har inte så mycket bilder därifrån men jag hittade en i alla fall.

Som avslutning på vår vistelse på Guadeloupe så gjorde vi en utflykt tillsammans med Felicias besättning. Vi beökte dels Guadeloupe zoo som ligger väldigt mysigt mitt inne i regnskogen. De hade även en höghöjdsbana så man kunde promenera runt bland trädtopparna och titta ner på några av djuren.

Tvättbjörnar!!!
Tucanfågel
Mungo
En cooling till ödla
Härligt färglada papegojor
Scarabe – ca 15 cm lång!

Djurparken och dess höghöjdsbana låg mitt i regnskogen

Vi åkte även bort till en del av regnskogen som tillhör Guadeloupes nationalpark. Det var en ganska lerig inledning på promenaden men häftigt att gå runt i en regnskog som inte var orkanskadad. De gröna färgerna är helt fantastiska.

Vi gick även bort till ett närliggande litet vattenfall. Själva vattenfallet var inte så spektakulärt (plus att det var typ fullt av turister), men det var mysigt att bada i den närliggande forsen.

Efter en dryg vecka vid Guadeloupe (vi trodde först att vi bara skulle bli här ett par dagar…) så var det dags att åka vidare. För oss blev nästa stopp Montserrat, en ö med en aktiv vulkan.

Dominika

Grenada kallas The Spice Island medan Dominikas kallas The nature Island så vi visste redan från början att vi ville utforska denna ö lite extra även om mycket blev förstörd av orkanen Maria för ett par år sedan. Vi lyckades dessutom tima in så att vi var där under s.k. PAYS yachtie appreciation week då det var lite extra aktiviteter. Nedan är lite blandade bilder från våra bilturer runt ön.

Calabishe på öns norra sida

På många ställen var blommor planterade längs landsvägskanten

De tre topparna på deras vulkan

PAYS (Portsmouth Association of Yacht Services) är en organisation där de flesta s.k. boatboys är med. De gör en stor insats för att få ankringen i Prince Ruperts Bay vid Portsmouth att vara säker. Dels så har de lagt ut nya bojar med rejäla bojstenar och bra rep och dels så har de en båt som patrullerar nattetid för att det inte ska vara några stölder. De har även annan service såsom sophantering, tvätt, guidade turer m.m.

Första dagen var en söndag så som på de flesta andra ställen så var det mesta stängt. PAYS hade dock en välkomst-BBQ på kvällen där det ingick fri mängd rompunch och de hade helgrillat en gris. Mums! De brukar ha BBQ alla söndagar, men denna invigningsdag så var det lite extra lyxigt.

Vi firade dessutom sonens födelsedag denna dag. Han hade dagen till ära fått baka kanelbullar att festa på.

Genom PAYS så följde vi med på en guidad tur till Syndicate waterfalls och vi gick även Syndicate nature trail där det innan orkanen fanns massor med papegojor. Nu var det ganska tyst i naturen, men vi såg i alla fall ett par papegojor som flög iväg över trädtopparna och hörde ett par. Tyvärr fick vi inte se någon på nära håll. Det var däremot en väldigt fin promenad till vattenfallet och ett fräscht dopp i färskvatten är alltid välkommet. Naturen var helt galet vacker och grön i alla möjliga nyanser.

Tidigare bildade träden ett tätt tak över stigarna vi gick på, men efter orkanen så förstördes topparna på träden.

Roten till ett gummiträd som var skadad så saven/gummit läckte ut.
Gummi från gummiträdet. Riktigt kladdigt.

Dagen efter så blev det ytterligare en island tour, denna gång söderut på ön, till Titoe gorges, Trafalgar falls, varma svavelkällor och en tur inne i huvudstaden Roseau.

Titoe gorges var inloppet till Titoe vattenkraftstation. Riktigt svalt (nästan kallt) sötvatten som vi simmade i, in mellan två klippväggar och fram till ett litet vattenfall. Mysigt. Även om den spinkige sonen frös en del. (Jag hittade tyvärr inte bilderna härifrån…)

Trafalgar falls består av två vattenfall, the Mother and the Father. The Father är det högsta vattenfallet på ön, ca 80m fallhöjd. Imponerande. Vi hade tur när vi kom hit att det varit torrt ett par dagar för då kunde vi klättra runt bland klippblocken runt the Father och kom nästan hela vägen upp till den varma källa som rinner ut precis nedanför fallet (där det är mycket mineralrikt, orange på bilderna). Nu åkte vi med andra i samma buss, men hade vi varit helt själva så hade vi helt klart spenderat mer tid här. Fantastiskt vackert och de flesta kryssningsturister stannade vid utkiksplatsen och fotograferade.

The Father till vänster och The Mother till höger
The Father fall med den varma källan till vänster
Häftigt orangea avlagringar från den varma källan vid The Father fall
The Mother fall

Den varma källan vi åkte till var lite av en besvikelse, några små pölar som det bubblade i. Antar att det egentligen inte är mer spektakulärt än så om man inte vandrar fyra timmar upp till the boiling lake (en hel sjö som är varm och där det bubblar upp svavelgaser). Lite kul att ha sett dock. Barnen definierade det som ett ställe där jorden pruttar eftersom det luktar ganska illa av de svavelrika gaserna som bubblar upp.

 

Dagen avslutades med att vi åkte genom huvudstaden Roseau och även åkte upp till en utkiksplats med fantastisk utsikt över staden.

Man såg fortfarande skadorna från orkanen Maria på flera ställen då vi åkte runt på ön. De hade varit ca 18000 invånare på Dominika före orkanen. Många valde att evakueras och få har valt att komma tillbaka. Detta innebär att många hus fortfarande står övergivna och inte har reparerats. På många andra ställen har man röjt upp och på ännu fler så pågår fortfarande återuppbyggnaden. Man har bl.a. fått mycket hjälp av China Aid som efter orkanen Erika byggde vägen mellan Portsmouth och Roseau och som nu är tillbaka efter Maria för att laga den väg de byggde för några år sedan.

Orkanskadat plåttak
Skräp som samlats upp och komprimerats efter orkanen Maria
Bro som raserades av orkanen Maria
Väg både byggd och återuppbyggd av China Aid.

Det är hemskt att se alla skador och svårt att förstå hur det känns för de som bor här att se skadorna varje dag och påminnas om det som hänt. Samtidigt så är det väldigt fascinerande att se vilka krafter som finns i naturen. Stora plåttak som knöglats ihop, broar som spolats bort, träd som knäckts m.m. En av våra guider berättade att det i stort sett inte fanns ett enda löv på något träd på hela ön efter att Maria dragit fram. Även om regnskogen inte har sitt tjocka “tak” än så är det fantastiskt att se hur mycket naturen har återhämtat sig och hur grönt det börjar bli.

Vi hade några lugna dagar då vi dels försökte hinna ikapp lite med skolarbetet och dels bara tog det lugnt medan vi väntade in att S/Y Felicia skulle hinna ikapp oss hit. Vi hann med att delta på en dinghy drift, dvs man knyter ihop alla deltagande jollar och sen tar man en sundowner och äter snacks tillsammans medan jolleön driver iväg mot solnedgången.

En av dagarna så passade även Ellen och jag på att ta en ridtur. Det blev en sväng upp till Fort Shirley och en tur genom skogen runt fortet. Mysigt! Avslutningen var dock bäst, då sadlade vi av hästarna och red barbacka fram och tillbaka längs stranden med vatten nästan hela vägen upp på ryggen på hästarna. Min häst gillade verkligen att bada och passade på att plaska lite extra med hovarna.

Den dagen Felicia kom sammanföll med sista dagen på PAYS yachtie appreciation week. Som avslutning så blev alla besättningar som ville bjudna på en middag nedanför Fort Shirley. En mysig avslutning och kul att få träffa Felicia igen.

Sista dagen passade vi på att flagga (nästan) över topp för att det skulle vara lite extra festligt.

Även Felicias besättning ville få se lite av ön så vi bokade en island tour tillsammans med dem. Denna gång så blev det norra delen av ön där vi besökte en chokladfabrik, kalinagoreservatet (kalinagos är deras urbefolkning innan européerna kom och upptäckte ön) samt vattenfallen Jacko falls.

Chokladfabriken var precis som på Grenada ett väldigt litet ställe, men mysigt. De hade även lite roliga smaker på chokladkakorna. Vi köpte ett par klassiker som mint- och kaffesmak plus en ny favorit hos mig och Linus, ingefärssmak.

Vid chokladfabriken fanns även ett gammalt plantagehus som ägarna restaurerat omsorgsfullt. Väldigt fint och med en fantastisk utsikt över de röda klipporna längs den norra kusten.

Vi fortsatte sen till Kalinagoreservatet där Dominikas urbefolkning bor. De har ett besökscentrum där vi fick en kort presentation om kalinagos historia och hur de lever idag. Väldigt intressant. De hade även ett par bodar där de sålde souvenirer, främst korgar som de flätar.

Karta med ursprungsbefolkningens önamn innan europeerna kom och döpte om det mesta

Efter en god lunch på en lokal krog så fortsatte vi till Jacko falls. Här blev det promenad genom riktigt fin regnskog bort till vattenfallet. Ett fint vattenfall som var lättillgängligt och ett andra vattenfall en bit bort efter en bit klättring så dit tog bara jag mig.

Som avslutning på vårt besök på Dominika så följde vi med lokala naturvårdsverket ut och samlade in kubanska trädgrodor i närheten av Portsmouth. De kubanska trädgrodorna tros ha kommit tillsammans med hjälpsändningar efter orkanen Maria. Denna grodtyp konkurrerar tyvärr ut de lokala arterna. Därför försöker man fånga in så många kubanska trädgrodor som möjligt för att minska deras spridning. Det går åt rätt håll. Man är ute två gånger i veckan. I början fångade man ett 80-tal grodor per kväll, men nu är man nere på 20-30 st. Man har även möjlighet att fånga in utländska varaner också, i närheten av Roseau, men det blev för krångligt att åka till för oss.

Nästa stopp blir Ilet de Saintes strax norr om Dominika. En ögrupp som hör till Guadeloupe.

 

Martinique

Martinique hade vi hört mycket gott om, främst att man äntligen kunde köpa goda ostar, vin och gott bröd. Vi siktade in oss på Fort de France eftersom vi hört att de hade de största karnevalstågen.

Vi kom dock dit en lördageftermiddag då allt var stängt pga karnevalen och på söndagar är allt stängt oavsett. Trots att vi inte var inkluderade så tog vi oss ändå en promenad och tittade på stan.

 

Katedralen i Fort de France. Riktigt fin stålkonstruktion.

 

Staty av Victor Schoelcher som var en person som jobbade hårt för att avskaffa slaveriet. Andra bilden visar det fantastiskt fina Schoelcherbiblioteket som vi inte kunde besöka.

 

Även fortet var jättestängt… Ingen mening med att försöka ta sig in där.

Jag förundrades dock lite över de ensamma höghus som stack upp lite här och var trots att husen runt om kring rivas och/eller byggts nya. Gav en lite lustig stadsbild.

Vi lyckades klarera in under måndagsförmiddagen. Inklarering på de franska öarna är grymt enkelt. Man går till visssa butiker, restauranger eller ibland turistinformationen och där får man låna en dator där man fyller i båtens uppgifter och vilken besättning man har. Man skriver ut ett papper och personalen stämplar, skriver under och sen är det klart. Största utmaningen är de franska tangentborden där bokstäverna hoppat runt lite… Stor skillnad mot andra öar med rejäl pappersexercis, oftast ganska enkelt men tar mer tid.

Eftersom allt varit stängt under helgen så vi fick vänta till måndagen innan vi kunde gå till Carrefour och handla. Vi valde att spana in vad som fanns och småhandla till middagen. Helt plötsligt blev vi utkörda då de stängde redan klockan ett pga karnevalen. Vi frågade hur länge de hade öppet nästa dag och fick en lång harang på franska till svar följt av att han höll upp två fingrar, vilket vi tolkade som att svaret var två. Perfekt då kunde vi handla mer då. Efter ett besök på turistinformationen dagen därpå så fick vi dock vet att allt skulle vara stängt i två dagar pga karnevalerna, mer söndag än söndag, t.o.m. McDonalds hade ändrade öppettider (11-13…). Han i butiken hade sagt att det skulle vara stängt i två dagar, inte öppet till två. Aningens kommunikationsproblem och inget vin eller ost till oss…

Vi smittades dock av karnevalsstämningen och alla butiker med maskeradkläder så vi ekiperade oss lite vi också.

 

Vet inte riktigt vem det var som körde vår jolle under söndagen…

Under karnevalerna så har olika dagar olika teman. Det är inte bara de i karnevalståget som följer temat utan även alla människor på stan också. På söndagen var det inte direkt något tema mer än glädje och färger. Det är även under söndagen som det största karnevalståget går.

 

Karnevalens mest färgstarka marching band.

 

Ny variant av

Det lämnades lite rester efter karnevalståget…

…men seglarbarnen fann varandra i lekparken vid jollebryggan.

Måndagens tema var burleskbröllop med män utkädda till brudar och kvinnor utklädda till brudgummar. Vi missade dock en hel del av detta eftersom det stod en tid i det officiella programmet på internet och det var en timme tidigare i verkligheten…

Rent generellt så är homosexualitet och män som klär ut sig till kvinnor inte alls lika accepterat här som i Europa vilket gör att många män tar chansen under dessa festligheter. Så härligt att se så mycket glädje och så många som bjöd på sig själva.

 

På tisdagen så var temat djävulen med färgtemat rött och svart. Så även om inte alla var utklädda till djävulen så var i princip alla klädda i svart och rött. Riktigt häftigt att se. Lite tråkigt dock att det i princip var samma deltagande ekipage i karnevalståget varje dag så det blev inte så mycket variation.

 

Eftersom allt ändå var stängt, så valde vi att köra upp till St Pierre på norra Martinique på onsdagsmorgonen. En lite knöligare ankringsplats då det blir väldigt djupt ganska fort plus att det oftast blåser väldigt lite så alla båtar snurrar runt och vrider sig åt olika håll så det är lätt att komma för nära andra båtar. Detta vindförhållande är vanligt i Europa, men här där passadvindarna blåser så är det sällan helt lungt på ankarplatserna, med fördelen att alla ligger åt sammma håll och vrider sig på liknande sätt då vinden vrider. Att man helt plötsligt snurrar runt här överraskar en hel del besättningar. Vi hittade dock en riktigt bra plats nära piren där man kan förtöja jollen och som bonus precis bredvid MarVyn så barnen kunde leka igen och även sova över hos varandra.

En conch som vi hittade under båten. Den fick komma tillbaka i havet efter att vi fotat den.

 

På eftermiddagen tog vi en promenad i stan och tittade på några av de ruiner som finns kvar efter det stora vulkanutbrott som var här 1902. Ett vulkanutbrott som på ett par sekunder ödelade hela stan och dödade ca 29000 människor, bara två överlevanden är dokumenterade varav den ena satt i en cell med rejäla väggar i stadens fängelse.

 

Kyrkoruin (perfekt ställe för kurragömma…)
Del i gamla fängelset
Gamla fängelset
Monument för befrielsen från slaveriet

På kvällen så såg vi denna stads karneval, vilken var avsevärt mycket mindre än den i Fort de France. Dagens färgtema var dock svart-vitt och även här var alla på stan klädda i dessa färger. Höjdpunkten var dock att vi hittade churros (här kallat chichi), vilka var helt nygjorda och supergoda. Inte lika frasiga som i Europa utan gjorda på något som liknar deg till petichouer vilket gav lite segare men fortfarande jättegoda churros.

Dagen därpå så blev det långpromenad tillsammans med besättningen på MarVyn. Vi promenerade först till destilleriet DePaz.

Här krossas sockerrören i flera steg
Häftig gammal teknik som fortfarande är igång
Riktigt höga destillationskolonner
Sockerrörsfält så långt ögat kan nå
Här sålde de rom på bag-in-box

 

På vägen tillbaka så gick vi en liten omväg så vi kom förbi deras museum om vulkaner och vulkanutbrottet 1902. Riktigt intressant och lärorikt, men man var lite trött i huvudet när man kom därifrån.

Väl tillbaka på båten så hade både vi och MarVyn fått nya grannar, lite väl närgångna sådana också. Vi hade ett trevligt engelskt par som var lätta att prata med och som var medvetna om att vi skulle snurra runt i de lätta vindarna. De skulle vara kvar ombord så de skulle hålla lite extra koll. Var ok till en början, men vi kom väldigt nära varandra så vi la till slut ut vårt akterankare för att hålla oss borta från dem. Funkade ok även om det släppte under morgonen och då mest blev en broms som gjorde att vi snurrade långsammare även om vi ändå snurrade.

Rent generellt så var det en hel del båtar som försökte klämma sig in här och var, men som resulterade i en hel del omankringar. Trots detta så är St Pierre väl värt ett besök. Mysig stad med mycket historia, helt ok mataffärer och en ny fin tvättomat (som vi tyvärr inte hann utnyttja).

Vår sista dag på Martinique så fick vi möjlighet att träffa en Volvomekaniker. Innebar visserligen att vi fick köra tillbaka ca tio sjömil söderut, men då vi haft problem med att motorn suger in luft så vi manuellt behöver pumpa fram bränsle för att starta motorn så kändes det skönt att få träffa en som verkligen kan Volvos motorer.

Vi åkte därför ner till Case-Pilote där Volvofirman Inboard Diesel Service finns (ägs av en svensk kille som vi tyvärr inte fick träffa, men all hans personal har bra ryckte). Han lyckades tyvärr inte lokalisera felet, men vi lärde oss i alla fall att det inte bör vara vår handpump/filterhållare som är trasig eftersom mekanikern prövade med en ny och den hade samma känsla i sig då man pumpade bränsle. Vi lyckades dock handla ett par nya luftningsskruvar inkl packningar i reserv vilket vi tror kan vara bra att ha då dessa läckt för oss tidigare.

Många pelikaner i inloppet till hamnen

Dagen efter så startade vi före soluppgången eftersom det blir en lång sträcka upp till Portsmouth på Dominika där en veckas aktiviteter för seglare ska dra igång.

St Lucia

St Lucia verkar till skillnad från St Vincent bara få mer och mer problem med kriminalitet, främst stölder av jollar och liknande. Genom att prata med andra seglare så hade vi fått tips om Marigot Bay som har en lyxresort längst in i viken. Om man låg på en av deras bojer så skulle man även få tillgång till poolen…

Det blev en lång och gungig resa mellan öarna. T.o.m. Linus som väldigt sällan blir sjösjuk mådde riktigt illa. Vi började dock bli misstänksamma fram på eftermiddagen ang att det var något annat då hans sjösjuka inte gick över. Efter lite funderande så insåg vi att han åkt på matförgiftning då han lyckats äta nästan en hel macka på morgonen utan att upptäcka att den var möglig. Vi hade således en ganska ynklig grabb ombord, men viken vi kom in i var väl skyddad och vi låg tryggt förtöjda.
 

Detta gjorde att vi valde att bara ha skola och slappa ombord dagen därpå. Vi tog oss bara in för ett dopp i poolen och en sötvattensdusch på eftermiddagen. Lyx att få låna en helt nytvättad, fluffig frottéhandduk.
 

Jag tog mig dock en promenad upp till byn för att köpa mig lite rom från St Lucia. Tobbe på Felicia hade bjudit oss tidigare så det var en speciell sort som jag var på jakt efter. Även om det var en kort promenad så fick jag mig en rejäl promenad uppåt, men belönades med en fantastik utsikt.
 

Vi hade tänkte göra en island tour till lite varma källor m.m. men det kändes mest dyrt och eftersom vi inte visste om Linus skulle orka eller inte så hoppade vi över det och drog vidare till karnevalerna på Martinique istället.

St Vincent och Grenadinerna

På vår väg norrut så gjorde vi ett snabbt stopp vid Clifton på Union Island för att klarera in men fortsatte sen till Chatham Bay för att ankra. Där blev vi kvar ett par dagar och lärde känna besättningen på den amerikanska båten MarVyn lite bättre. Kul för barnen med två nya kompisar att leka med. Vi måste verkligen ha softat här för jag hittar inga bilder alls…

Jag är såååå glad att vi på vägen hit har fokuserat på att de ska bli bra på engelska. Båda barnen pratar nästan obehindrat och gör sig väl förstådda även om det blir lite galen grammatik och ordval ibland. Vi har träffat andra barnbåtar där barnen inte kunnat engelska lika bra och de barnen får inte alls samma kontakt och utbyte med andra barn.

Efter Chatham Bay så fick vi en ganska tuff men ändå bra segling upp till Bequia. Det här var en riktigt mysig ö (om än lite turistig) som jag gärna kommer tillbaka till. Vi låg fint ankrade utanför Princess Margaret Beach.
  

Den målande (och seglande) doktorn som har både galleri och mottagning på samma ställe
Vi åt lunch på PizzaHut på Bequia 🙂

När vi var här så hängde vi en hel del på stranden då vi inte hade skola ombord. Vi promenerade lite längs strandpromenaden, men tog det mest lugnt. Passade även på att titta in hos Doris som är en av matbutikerna här. Inte billigt ens nästan, men med mycket importvaror så du kunde få tag på märken som inte finns i andra butiker. Upplever dock att de vanliga matbutikerna på Bequia var alldeles tillräckliga för mathandling och grönsakerna i stånden längs gatorna var jättefina.

Barnen fick även pröva på dykning här. Vi visste inte om de ganska omgående skulle komma farande ur vattnet och vara irriterade för att det där gick ju inte alls, men våra farhågor var onödiga. De försvann ner under vattnet med ett par instruktörer och var borta i ca en halvtimme och kom upp nöjda och glada. Dykcentret bad om ursäkt för att de introducerat en så dyr hobby för våra barn 🙂
 

Från Bequia hade vi en riktigt kort men bitvis rejält gungig segling upp till St Vincent där vi la oss på boj vid marinan Blue Lagoon som vi hört skulle vara en säker plats. St Vincent har ryckte om sig att de har en hel del kriminalitet, men de verkar jobba med det och på facebook så kommer det mer och mer positiva rapporter så det verkar gå åt rätt håll. Dock så hade vi inte så många dagar till övers för denna ö så vi valde ett ställe som vi hört var både säkert och enkelt.

Från Blue Lagoon tog vi en buss upp till huvudstaden Kingstown. Såg inte så mycket av stan, men de hade fin marknad och vi hittade en riktigt bra slaktare vilket det varit ruskigt ont om på den här sidan Atlanten.

Från Kingstown tog vi faktiskt en taxi norrut eftersom busslinjerna dit var väldigt tveksamma och inte gick hela vägen. Målet var Wallilabou där de spelat in en del scener till Pirates of the Carribean.

Tyvärr lite som vanligt här i karibien så når de inte riktigt i mål när de har något att visa upp. De har flera saker som skulle kunna bli riktigt bra turistattraktioner. De är säkerligen bra precis då de är nybyggda, men de underhålls inte och jag tror inte man riktigt förstår hur lite som behövs för att det skulle kunna bli riktigt bra. Dock kul att ha sett Wallilabou och kul att kunna visa barnen hur mycket fusk det är bakom kulisserna på en film.

 
 

Vi seglade även förbi här på vår väg norrut så vi fick se den berömda klippan där piraterna hänger på lite närmre håll.
 

Andra dagen på St Vincent så tog vi bussen lite mer inåt ön och upp i bergen för att titta på Montreal Gardens. Flera sa att dit kan ni inte ta en buss och vi visste att vi inte skulle komma hela vägen fram med ordinarie busslinje, men de flesta chaufförer kör hela vägen om man betalar lite extra. Uppåt bergen så var St Vincent en fantastiskt fin grön ö.

Montreal Gardens är en trädgård som är hyfsat planlagd, men som fått växa sig ganska vild. Dock kul att se hur de byggt upp odlingsbänkar av kokosnötsskal.
    

Många fina blommor fanns det.
    

…och ett och annat lite ekivokt träd…

När vi skulle promenera tillbaka ett par km till där bussen gick så började det regna och det såg inte ut som det skulle sluta heller. Vi övade då på att inte vara så svenska så vi frågade ett kanadensiskt par som kommit dit med taxi om vi kunde få lift ner till bussen. Det var inga problem alls och vi fick t.o.m. skjuts hela vägen ner till marinan eftersom de hyrt en lägenhet inte alls långt därifrån. Snällt av dem och vi fick se ytterligare lite till av ön. Vi upptäckte att man här, precis som på många andra öar, inte får ha stora reklamskyltar utan man målar istället hela busshållplatser eller hus med det man vill göra reklam för.
 

En sak som verkligen skiljde St Vincent från andra öar är att de här är väldigt måna om och stolta över sina hus, vilket gör att de flesta hus är dels lite större men framför allt väldigt väl underhållna. Mångas mål i livet är enligt vår ena taxichaufför att man ska bygga sitt drömhus.
 

Efter ett dopp i poolen och ytterligare en utklarering så fortsatte vi dagen därpå upp till St Lucia.

Mer om Grenada

Vi spenderade ungefär en månad i Grenada bortsett från en liten detour på ca en vecka upp till Union Island och Tobago Cays som vi gjorde då vi hade en gäst ombord.

Vi har hunnit ligga förtöjda hos Grenada Yacht Club i St Georges, ligga för ankar utanför St Georges samt för ankar i vikarna vid Whisper Cove och Prickly Bay. Vi har hunnit både ta det lugnt, leka med andra barnbåtar, sy solskydd till sittbrunnen och mycket mer. Vi låg längst tid i Prickly Bay, där finns det många båtar…

Whisper Cove var mysigt, men inte riktigt lika levande som Prickly Bay och svårare att ta sig till andra ställen. Vi missade tyvärr Hog Island där det ska finnas lite mer stränder och snorkling.

Största anledningen till att vi la oss i Whisper Cove var för att enkelt (dvs genom att gå) kunna ta oss till Woburn playing field för att titta på en cricket match. Vi hade aldrig sett cricket förut och laget med cruising seglare skulle spela en match mot ett lokalt lag. Roligt att ha sett och kul att träffa en av de andra seglarfamiljerna där.
 

Vi hade även tänkt att gå på ett Full Moon Party i angränsande Benji Bay. Vi gick dit och åt en grillmiddag, men åkte igen innan den allt för högljudda musiken drog igång. Vi fick dock med oss ett par barn/ungdomsböcker på engelska från en bokbytarklubb. Linus klämde de fyra böckerna om Captain Underpants (Kapten kalsong) på bara ett par dagar.

Istället för Full Moon Party så fixade vi oss var sin drink och låg sen på nätet och pratade fram till strax efter midnatt då månförmörkelsen drog igång. Riktigt häftigt att få se i en så mörk miljö med fri sikt. Vi väckte även barnen så de fick vara med om spektaklet. Passade riktigt bra för sonen som har tema rymden i skolan. Bilderna nedan gör det inte riktigt rättvisa.

Som en annan del i skolarbetet så ordnade Tobias på vår kompisbåt S/Y Felicia så att vi fick komma och besöka moskén som ligger i närheten av Prickly Bay. Vi blev sååå vänligt bemötta och de berättade massor om sin tro och hur deras kultur fungerar. Det var dock väldigt fascinerande att jag som kvinna fick vara med i diskussionerna på samma villkor som männen, men det var ingen av männen som hälsade på mig. En riktigt underlig känsla.
 

Vi var där under eftermiddagen då de hade muslimsk utbildning för barnen. Som jag uppfattade det så utbildade de både i arabiska, korankunskap och om hur man ska leva som muslim. Vi fick också sitta med i bakgrunden medan de hade en av dagens fem bönestunder.

Jag är riktigt imponerad av alla barn som kämpar med att lära sig arabiskan som språk och även mer imponerad av de ungdomar som lär sig koranen utantill. En av de unga pojkarna läste/sjöng en del av koranen för oss. Även om vi inte förstod ett ord så hördes det tydligt att hela koranen är skriven på rim för att den ska bli lättare att komma ihåg och lära sig utantill.

För att få möjlighet att se lite mer av ön så hängde vi med Grenada Hash House Harriers på ett par av deras hasher. De presenterar sig själva som “Runners with a drinking problem”. Det hela är ett gå/lunka/löp-lopp längs ett spår ute i naturen. Spåret är markerat med strimlat papper så att markeringarna förmultnar och inte förstör naturen. En liten twist är dock att det finns några felaktiga spår som leder till “återvändsgränder” så man får vara lite uppmärksam på var man ser markeringar och vart man tar sig. Det hela avslutas med BBQ och öl.
 

Vår första hash då vi var “virgins” var nere på södra delen av ön. Det blev en lite längre tur än vad vi tänkt oss i och med att vi missade avtagsvägen till det korta spåret. Lite gnäll från barnen om att det var jobbigt, men vi kom i mål och vi fick se en hel del riktigt fin natur.
  

Andra hashen var längst uppe i norr, vid Friendship Rock. En rejäl promenad upp på ett högt berg, men wow vilken utsikt.
 

Shelley som var vår “guide” från Budget Marine i Prickly Bay tog efter hashen med oss bort till en bil där en kvinna serverade Tania Log, en slags gröt/soppa man äter som efterrätt. Gjord på Tania som är liknande sötpotatis samt koksmjölk och kryddor (bl.a. ingefära och kanel). Riktigt gott.

Vår andra hash var strax efter deras independance day så alla var klädda i Grenadas färger; röd, gul och grön. Lite då och då är det nämligen olika teman på hasherna.

Vi missade precis, till makens glädje, “The red dress hash” som är ett välgörenhetsevent då alla förväntas komma i en röd klänning. Om man inte har röd klänning så får man betala dubbla deltagaravgiften. Denna hash kör man till minne av en kvinna som inte hade en aning om vad en hash var utan hon dök bokstavligt upp i röd klänning.

Vid några tillfällen så var vi inne i huvudstaden St Georges för lite shopping, mathandling och bara för att titta på stan. En riktigt mysig liten stad. Vi gillade bl.a. marknaden.
 
 

Innan vi lämnade Grenada så gjorde vi en sista utflykt med buss tillsammans med besättningen på S/Y Felicia. Vi åkte upp till Seven sisters waterfalls. Det är sju stycken vattenfall som ligger efter varandra, men vi såg “bara” de två nedersta där vi även badade. Tobias vågade sig även på ett hopp.
    

Vi har så klart också hunnit med en hel del badande, lek, båtpyssel och half-price-pizza-night på Tikibar i Prickly Bay. Vi hittade även ett mikrobryggeri så vi kunde få oss ett par riktiga öl.
 

Bara 7 barn på en tvåmannakajak. Som flest var det 9 barn med på ”kryssningsbåten” 
Minsta hamburgerhaket jag varit på, men grymt goda burgare. Serverat ur bakluckan på en minibuss parkerad vid ”Wallstreet”

Avseende båtpyssel så lyckades jag bl.a. sy solskydd till sittbrunnen. Vilket lyft! Nu kan vi vara i sittbrunnen trots att solen skiner. Härligt!
 

På vägen norrut så passerade vi Carriacou och Sandy Island igen. På Carriacou så gjorde vi inget mer än att handla mat och klarera ut förutom att vi låg sista natten vid Anse la Roche, en mysig liten ankarvik långt norrut.

Mer om Sandy Island och snorkling kommer i ett separat inlägg.

Grenada – island tour

Så var vi äntligen här, på Grenada, The Spice Island, som vi hört mycket gott om. Att dessutom få börja vistelsen med en sötvattensdusch gjorde inte saken sämre. Vi gick dock ut hårt första dagen, i alla fall i avseendet att upptäcka ön. Jakob som varit här många gånger hade ordnat en Island Tour med guiden Mike som han kände sen tidigare. Det blev en lång dag med många upplevelser. Det är en färgrann ö med många fina utsikter eftersom det är förhållandevis bergigt. Bilderna gör tyvärr inte ön riktig rättvisa.
   

Vi började med att åka norrut från huvudstaden St George. Lite här och var så stannade Mike minibussen för att visa oss något intressant. Vi fick se många olika sorters fruktträd bl.a. kakaofrukt, muskotnöt, mango, banan, pigeon peas, grapefrukt, papaya, callilou, stjärnfrukt, granatäpple, kanelträd.
 
Kakaofrukt, granatäpple och stjärnfrukt.
    
Kanelträd, bananblomma, gurkmeja (turmeric) och papaya.
 
Grapefrukt och inplastade bananklasar. De bananer som är tänkta att exporteras, de odlas insvepta i luftiga plastpåsar för att skydda dem mot ohyra.
  
Mike visar Tania.Man äter roten under bladen, är ungefär som sötpotatis i smaken om jag minns rätt. Callilou är de snarlika stora bladen på andra bilden, de används ungefär som spenat i soppor m.m. Sista bilden visar sockerrör som används vid romtillverkning.

Muskotnötsträd och själva frukten. De ljusa skalet gör man marmelad m.m. på. Det röda kallas mace och även det torkas och mals precis som själva muskotnöten som är det svarta/bruna under macen.

  

Vårt första riktiga stopp för dagen blev vid Concorde Waterfall. Ett mysigt litet vattenfall där vi fick möjlighet att bada i svalkande sötvatten. Sååå länge sen. Sötvatten och ca 20 grader. Härligt uppfriskande när man till vardags är bortskämd med saltvatten som håller ca 30 grader.

Andra stoppet var vid Grenadas muskotnötsfabrik som ligger i samhället Gouyave. De är i volym näst största producenten i världen avseende muskot. Det är främst lokala bönder med små gårdar/trädgårdar som levererar nötter till fabriken. Tidigare så fanns det en del plantager, men de flesta av dem förstördes av orkanen Ivan 2004. Ivan förstörde nämligen 80% av ön Grenada. Några av de innersta delarna var det som klarade sig och där finns fortfarande ett par större odlingar.

Jag trodde att fabriken både malde och packade muskotnötterna. Oj, vad vi blev förvånade när det var som att kliva rakt in i en fabrik på 1800-talet.
  

Här sys jutesäckarna för hand och destinationen handmålas på säckarna.
  

Alla nötter sorteras för hand.
 

Efter en lunchpaus så drog vi vidare till Grenada Chocolate factory. En väldigt liten fabrik, men som på genuint sätt producerar god choklad.

Först torkas, sorteras, vägs och rostas bönorna.
  

Sen mal man dem två gånger tills man får en slags kakaosmet.
 

En av de nya saker som vi lärde oss var att man först gör ”kakaosmeten” som man ska göra chokladkakor av. Innan man häller smeten i formar så tillsätter man kakaofett. Kakaofettet framställer man genom att ta samma kakaosmet och sen pressa den under högt tryck i speciella cylindrar. Kakaofettet separeras då från kakaon och man får dels rent kakaofett och dels ”kakor” som man sen pulvriserar och får kakaopulver.
  

När kakaosmeten har fått rätt mängd kakaofett och ev socker i sig så hälls smeten i formar och får stelna. Sen handpackas chokladkakorna i folie och papper. Detta görs i fabrikens enda rum med AC så arbetarna tycker det är lite svalt där och är väl påklädda.

Ytterligare ett ställe som man bör (ska) besöka på Grenada är Rivers romdestilleri. Det ligger precis i närheten av chokladfabriken så självklart så stannade vi till även där. Rivers producerar rom så som man gjorde på 1800-talet. Hela processen från sockerrör till buteljerad rom tar ca 10 dagar. Man producerar endast 600 flaskor per dag. I och med att produktionen är så liten så producerar man bara vit rom som inte har hunnit lagras. Man gör den i två varianter, en som är 74-85% alkohol och en som man blandar ner till 69% så den är tillåten att ta med på flygplan utan att det klassas som farligt gods. Man blandar även ett par egna rompunch.

Hela fabriken drivs av ett vattenhjul som transporterades i delar på båt från London 1785. Vattnet kommer från Antoine river där man byggt en damm. Mandriver både ett transportband för sockerrören och en ”sockerrörskross” med mekanik kopplad till vattenhjulet.
 
  

Det blir en del spill efters att sockerrören krossats… Detta torkas dock och resterna används till att elda under det s.k. boilinghouse där man värmer upp den saft som pressats ut ur sockerrören. Sockersaften filtreras och slevas sen bort till den ände där man värmer sockersaften så att delar av vätskan kokar bort. Det tar ca 45 min, sen har ”sockergeggan” en sockerhalt på ca 16%.
 
Sockergeggan leds sen in i ett angränsande rum med stora kar där den fermenteras i åtta dagar. Ingen jäst tillsätts utan det räcker med de bakterier som finns kvar i tankarna sen föregående körning samt värmen från solen. Man får då alkhol på ca 14%.
 

I de sista steget så dubbeldestilleras alkoholen så att man få en alkoholhalt på minst 74% (blir det mindre så leds det tillbaka och destilleras igen).

 

Häftigt att så enkel teknik fungerar. Det blir dessutom riktigt bra rom av det hela. Njae, inte något man sitter och sippar på, men god att blanda drinkar på bara man kommer ihåg att ta lite mindre än man gör av den 40%-iga rommen…

Vi var riktigt effektiva denna dag så vi hann med ett bonusstopp på Grenadas gamla nedlagda flygplats. Landningsbanan är fortfarande i gott skick, men används inte längre då flygplatsen flyttats ner till södra delen av ön. Ett par coola övergivna flygplan (med CCCP och ryska bokstäver på…) fanns dock kvar…
  

Vi fick sen även en bonusavslutning på dagen. Vi fick nämligen följa med hem till Mike. Där bjöd han oss på egenodlad kakaofrukt och vi fick även hemgjorda kakaobollar som man kokar kakaote på med oss hem. En väldigt gästfri man och familj som verkligen bjöd på sig själva. Kul att även få sen hans grönskande trädgård som hans son visade oss runt i.
 

Vi var verkligen helt mätta på intryck då vi kom tillbaka till marinan och jag tror vi alla sov väldigt gott. En lång men fantastisk dag. Ett stort tack till Mike som bjöd på både sig själv och sitt hemland.

Carriacou

Vi fick riktigt fin glassarsegling ner till Carriacou och Tyrrel Bay. Solen sken och vi hade lagom starka vindar in från aktern. Härligt!

Vi började med inklarering och en lugn eftermiddag ombord. Innan vi åkte in för att äta middag så tog vi en jolletur bort till en liten lagun med mangrooveskog runtikring. Denna lagun används som förtöjningplats då det är en orkan på gång så det finns förberedda kraftiga rep på flera ställen bland träden.


Det var visserligen ett riktigt myggträsk, men stillheten, lukterna och tystnaden var mysig att få uppleva. Även kul att kunna visa barnen hur mangrooveträden växer eftersom vi har läst om dessa i geografin och att de används för att förhindra erosion. Blir så tydligt då man får möjlighet att knyta ihop de teoretiska kunskaperna med att kunna visa saker i praktiken.

Dagen därpå så tog vi bussen in till Hillsborough där vi timade in en lunch innan vi fortsatte med en annan buss till Windward där de bygger träbåtar på gammalt klassiskt sätt med gamla verktyg m.m. Det var lite av en flopp eftersom de hade ett skrov på g men ingen som byggde när vi var där.

Vi tog däremot en promenad till en närliggande strand som var en del av någon form av naturskyddsområde där vi var helt själva och fick bada i alldeles lagom stora vågor som bröt då de rullade in mot stranden. Mysigt.


 
  

På vägen hem så passade det sig återigen att äta i Hillsborough. När vi var på väg mot en restaurang så står Sofie helt plötsligt och hoppar jämfota utanför en annan restaurang. Visade sig att Big T som de lärt känna på Union Island under sina tidigare säsonger här och som då hade en restaurang på Union Island nu hade flyttat och öppnat ny restaurnag här på Carriacou istället. Dock samma namn, Big Citi grill. Det blev således att vi åt hamburgare i världsklass här istället dock efter att vi njutit av sundowners på restaurangens strandremsa. Härligt att sitta i en solstol med sanden mellan tårna, titta på solnedgången och njuta av en pina colada. De hade dessutom bra wi-fi så även barnen var nöjda. Ett ställe som vi varmt rekommenderar.

Vi upplevde att Carriacou var ganska annorlunda jämfört med Union Island. Carriacou är klart mindre turistigt även om det självklart finns restauranger som vänder sig till turister, men t.ex. Hillsborough känns som en stad där lokalbefolkningen lever sina liv och de butiker m.m. som finns uppfyller deras behov och är inte bara fyllda med souvenirer. Vi hittade en helt ok supermarket inne i Hillsborugh, ganska lika de andra affärer vi redan träffat på.

Vad som överraskade oss var Alexis vid Tyrrel Bay, en helt nyöppnad mataffär som känns västeuropeisk då man kommer in i den. Inte så mycket Europeiska märken, men en del importerat från framför allt England, USA och Canada. Här fanns bagels att köpa. Sååå gott med riktigt bröd. Inte den billigaste affären kanske men vi hittade grymt god rökt korv här som vi hoppas kunna få tag på även då vi tar oss norrut.

Efter ganska få men mysiga dagar på Carriacou så seglade vi ner till Grenadas huvudstad St George’s där vi faktiskt fick plats i den lite billigare marinan Grenada Yacht Club.

Grenadinerna

Nästa stopp blev Clifton på Union Island i Grenadinerna där vi tänkte fira nyår. Vi hade ett väldigt gungigt dygn dit och jag var rejält sjösjuk så det var skönt att komma fram.

Medan vi letade ankarplats så blev vi inropade till en brygga utanför en restaurang. Enligt vår guide Jakob så var det en av de tråkigare restaurangerna på ön, men sååå skönt att ligga vid en brygga och dessutom lättare för alla att komma och gå som de vill.

 

Första lunchen blev på Barracuda som ägs av en italienare så planen var pizza till alla. Det visade sig dock att de bara hade deg till en pizza så det blev en jättecalzone till barnen som de fick dela på och vi andra fick tänka om och välja annat till lunch.

Vi tog sen en promenad till flygplatsen för att klarera in. Medan jag klarerade in så tog de andra en dricka på flygplatsens “Shopping Centre” aka minibar. De hade toalett, men man fick spola med hink 🙂

Sen var vi bara tvugna att insupa atmosfären borta på kitestranden innan vi tog oss tillbaka till båten för att hämta jollen så vi kunde ta oss ut till…
 

…Happy Island!
 

En liten konstgjord ö byggd av snäckskal där det endast finns en bar och fin utsikt mot solnedgången. Vi fick oss varsin riktigt god rompunch respektive pinacolada att njuta av.
 

Precis när solen gått ner så fick vi även njuta av en show av en av kitesurfare som åkte fram och tillbaka och gjorde konster och high five med barnen. Coolt!

Dagen på nyårsafton spenderade vi på sandstranden på andra sidan ön vid Sparrows resort. En riktigt fin och lugn sandstrand med tillgång till bar, restaurang, toaletter m.m. Sofie hittade t.o.m. en nagelsalong så hon och Ellen fick sina naglar målade inför nyårskvällen.

Vi hade en riktigt mysig dag och fick även se pelikaner flyga och fiska. Häftiga fåglar.

På kvällen så blev det nyårsmiddag på restaurangen som hade bryggan vi låg vid, annars hade vi inte fått ligga kvar. Inte direkt mysigt, men en upplevelse. Vi firade ganska många högtider samtidigt. På bryggan satt flaggor som det stod Happy Valentine på, inomhus hade de julgran och andra juldekorationer, vi åt nyårsbuffé och tallriksunderläggen såg ut som pumpor…

Under större delen av middagen så var det ett band som spelade på steel drums. Ljudnivån var lagom kvällen innan då vi var på båten, men inne på restaurangen så kunde man knappt höra vad de andra kring bordet sa. Kändes lite sällskapsresanaktigt, men det var lite kul att äta från en buffé och pröva lite olika karibiska rätter.

Tolvslaget spenderade vi ute på huvudgatan tillsammans med i stort sett alla andra på ön. Varje liten restaurang/pub med aktning hade stora högtalare ute och spelade musik. Så massor med musik, människor och glädje.

Vid tolvslaget så hade de även ett riktigt fint fyrverkeri.

Morgonen därpå så åkte vi vidare till Tobago Cays för ett par dagars snorkling och solbadande. Det var massor med båtar där, som precis som oss åkt dit efter nyårsfirandet. Vi lyckades dock hitta en ankarplats inte allt för långt från Baradal där det simmar runt mängder med sköldpaddor. Jag, Gulan, Jakob och Ellen snorklade bort till ön och tillbaka. Häftigt!

 

På kvällen åkte vi in till stranden på Petit Bateau där det grillas hummer/languster m.m. Sofie och Jakob kände några av organisatörerna så vi åt hos Kapten Kojak. Riktigt mysigt med kulörta lampor i träden runt borden, sand mellan tårna och god mat på bordet. Jakob tyckte dock att vi andra lämnade för mycket hummer när vi inte orkade pilla inne i alla smala ben så han rensade våra rester innan han lät tallrikarna bli avdukade. Det tog så lång tid så det slutade med att vi vänligt blev bortkörda från bordet för de hade fler gäster på ingång som behövde våra platser, hahaha.
 
 

Vi fick vänta en stund på maten så barnen lekte en del innan. Blev både palmklättring, öppning av kokosnötter och boule med kokosnötter.

Dagen därpå så tog vi istället jollen till ön så även Linus som inte orkar simma lika långt fick möjlighet att snorkla. Det blev både lite sköldpaddssnorkling och snorkling på revet norr om sandstranden. Kul att få se lite fiskar också. Ellen var riktigt uppmärksam så hon och jag fick se ett par små bläckfiskar. Tyvärr så hade jag inte kameran med så de fastnade inte på bild. En av sköldpaddorna sen tidigare hade vi dock en bild på.

Vi låg kvar ytterligare ett par dagar så då hann vi träffa besättningen på Nadine lite också. Barnen fick både bada/snorkla och klättre i palmer tillsammans. Inne på en av öarna byggde de en riktigt cool koja mha palmblad under en av palmerna. När de letade palmblad så hittade de stora eremitkräftor som gömde sig där under. Häftigt!
 
 

På väg tillbaka till Union Island för att klarera ut så stannade vi till en stund vid Petit Tabac. Det är egentligen inget speciellt med denna ö som är en väldigt liten obebodd karibisk ö med lång sandstrand. Den hade nog inte fått speciellt mycket uppmärksamhet om det inte var så att detta är romsmugglarön där kapten Jack Sparrow blir ilandsatt i första filmen om Pirates of the Carribean. Lite kul att ha varit där.
 

…och ja, jag stegade från en palm, men glömde kolla att det var den ihåliga palmen så vi hittade inte rommen.

Barbados

Som ni läste i förra inlägget så var vårt första stopp efter Atlanten Barbados. Vi kom fram sent på julaftonskvällen så vi bestämde vi oss för att fira jul på juldagen istället.

Det var lite jobbigt att ankra eftersom vi kom fram efter det blivit mörkt, men vi hade fått bra instruktioner från Jakob om i vilken del av Carlisle Bay som det borde vara enklast att hitta en plats. Carlisle Bay ligger precis utanför huvudstaden Bridgetown.

Väl ankrade så tog vi dock jollen in och hämtade upp Jakob. Linus hade tyvärr hunnit somna, men vi andra skålade i bubbel ombord och vi fick smaka rotis som Jakob hade med sig ombord. Roti är en typ av wrap fylld med en curryröra som oftast innehåller kyckling, men det kan även vara biff, fisk, potatis m.m. Sofie hade pratat om rotis till och från under hela atlantöverfarten så det var riktigt kul och gott att få prova. Kan avslöja att det har blivit en hel del rotis efter den första.

Första dagen så tog jag cykeln bort till kryssningsterminalen för att klarera in. Lite nervöst med första inklareringen, men det gick supersmidigt. All personal var väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är en helt annan värld man kommer till. Det mesta görs i lugn och ro så man får inte ha bråttom och det är ingen mening med att stressa på dem, bara sitta lugnt och vänta.

Dessutom så är det pappersarbete på riktigt och karbonpapper används flitigt och finns numer även ombord (det var inte direkt kul att behöva skriva tre likadana crewlists efter varandra hos customs och sen två till hos immigration…). Också lite häftigt att man skrivs in i en tjock bok/liggare så det känns lite som man är tillbaka på hamnkontoret tidigt 1900-tal eller liknande. Det stämplas dessutom både datum och andra stämplar på de flesta papper. Tyvärr får man inte fotografera inne på kontoren.

Under dagen och eftermiddagen så städade vi båten och försökte få lite julfint. Vi byggde även ihop vårt pepparkakshus som vi köpte på Ikea på Gran Canaria. Får se hur länge det håller ihop… Det ryktas att de har en tendens att säcka ihop ganska snart när de blir fuktiga. Stämmer! Andra bilden är från två dagar senare…

Vid fyratiden (precis innan stängning visade det sig) så tog vi jollen in till stranden för att möta upp Sofie och Jakob för resans första Rompunch för oss och Fruitpunch för barnen. Vi var dock uppenbart ringrostiga då vi skulle få in jollen på stranden. Vi var inte alls tillräckligt snabba så vi fick en jättevåg som bröt in över aktern på jollen så vi blev dyblöta, men, men det torkar ganska snabbt i solen. Drinkarna var dock supergoda även om den härliga miljön säkert gav en hel del till upplevelsen också.

Väl tillbaka på båten efter att de körde bort oss från parasollen och strandstolarna som de höll på att plocka undan så var det dags för lite julfirande. Först lite Kalles Jul….

…och sen en minivariant av julbord. Vi hade i alla fall sill, ägg och nubbe även om skinkan och gravade laxen saknades.

Självklart följt av paketöppning.

Dagen efter var den 26:e och helgdag så det mesta på ön skulle vara stängt. Vi passade därför på att åka till Jakobs lägenhetshotell där vi utnyttjade wi-fi, tvättmaskin och pool. Superskönt med en lugn slappardag och doften av ren tvätt är underbar.
 

Vi fick även se apor i trädgården utanför lägenheten. Kul!

På kvällen så tog vi bussen till Oistin. Vi gick ut på fiskepiren i hopp om att se någon av sköldpaddorna som bor där i krokarna, men det hade redan börjat skymma så det var svårt att se. Jag tror jag såg kölvattnet efter en sköldpadda då den dök, men inte mer än så.

Middag åt vi vid fiskemarknaden. Supergod grillad fisk i härlig charmig miljö, men några av de mest nonchalanta och arbetsskygga servitriser jag någonsin träffat på. Sofie hade dock varnat om den attityden så det var mest kul att få uppleva.

Dagen efter hade affärer m.m. öppnat efter julledigheten. Vi tog då en taxi till besökscentret för Mount Gay, romdestilleriet. Vi vuxna tyckte det var intressant och gott medan barnen mest passade på att utnyttja deras wi-fi. I baren efteråt så träffade vi besättningen från S/Y Mathilda. Riktigt kul. Visade sig dessutom att de hade tre Scania-kollegor till mig ombord.

Eftersom barnen inte riktigt uppskattade besöket på Mount Gay så hängde barnen och maken på båten dagen efter. På förmiddagen så flyttade Sofie och Jakob ombord och på eftermiddagen så åkte de och jag till Banks Brewey för ett studiebesök.

En helt annan och mindre turistig upplevelse än romdestilleriet. Kul också att se hur miljömedvetna de är. Deras nya buterljeringsline drivs av solkraft och de berättade att ca 90% av alla flaskor pantas och kommer tillbaka och återfylls. Väldigt bra eftersom de inte har någon flaskfabrik på ön.

Det var sen dags för vår sista dag på Barbados. Jag började dagen med att klarera ut så det var gjort. Jag fick sällskap av Jakob som ville passa på att handla lite taxfree rom.

Vi tog sen bussen till Rockley beach för att få lite beachhäng också. Vi hann ju inte riktigt det innan det var dags för julfirande så det var skönt att ligga i en solstol och bara slappa. Blev dock inte massor med slappande för mig och Jakob eftersom vi tog en promenad till en närliggande affär för att fylla på med färskvaror innan vi går mot Grenadinerna där det är ont om affärer.

Väl tillbaka till Bridgetown så gick Jakob och jag till ytterligare en affär för att handla torrvaror och lite mer grönsaker medan de andra åkte till båten. Jakob och jag hade en ganska lugn timme. De andra hade det dock mer spännande…

När de kom ut i ankarviken så hade de svårt att hitta båten. Det visade sig att den hade draggat typ 100m då det kom ett squall, men som tur var så hade ankaret fått nytt fäste där. (Vi rörde oss från den röda ringen till där den svarta båtsymbolen är) Det var dock snälla båtgrannar som larmat kustbevakningen då båten draggade så de hade varit ombord och försökt få ut mer ankarkätting men inte lyckats. De hade dock varit där till och från för att se till att båten inte draggade mer. När maken kom ut till båten så fick han dock börja med att fylla i en massa papper för en incidientrapport så de var precis klara när Sofie hämtat mig och Jakob inne i stan.

Eftersom vi hade en natts segling framför oss så brydde vi oss inte om att ankra om utan vi lättade ganska omgående istället. Det var tur att Sofie kom på att vi borde ropa ut ett tack på VHF:en eftersom att vi såg en liten jolle åka efter oss i full fart, men när vi tackade för hjälpen och sa att vi var på väg till Union Island så vände de. De trodde att vi draggade igen och var snälla nog att försöka hinna ikapp båten för att ta hand om den. Vi är supertacksamma för alla som bryr sig där ute och som hjälpte oss.